Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
menniskor,. ej blott som artisten och den förnäma damen.
Han tyckte sig känna hur deras tankar började liksom snärja
in sig i hvarandra, hur hennes barnsliga, omedvetna natur
uidrände sökte intränga i de oregelbundna, slingrande gån-
garne af. hans själslif. »Hon skall ändå aldrig lyckas få
fatt mig», tänkte han inom sig, medan han mötte hennes
forskande blick under den barnsligt rynkade pannan, »det
är jag som griper henne, icke hon mig».
— Ni skall aldrig bli lycklig, herr Larsson — sade
Gabrielle slutligen efter ett ögonblicks begrundande, —- ni
fordrar så mycket, att ingenting kan tillfredsställa er.
- Tror ni inte jag vet det? — svarade han skrattande,
jag kan aldrig bli lycklig, och Jag har aldrig i mitt lif
varit det heller.
— Aldrig?
— Aldrig ett ögonblick, åtminstone ej som jag menar.
— Icke ens då ni målat den der taflan ni talade om,
som blef så berömd?
Då, då var jag det olyckligaste jag någonsin varit,
— utbrast han häftigt. — Vet ni hvad den taflan förestälde?
En halfnaken qvinna, ett lysande gästabudsbord, alltnog en
fest med vin och skratt och skämt! Jag, arbetets och nödens
barn, jag målade en tafla om rikedom och njutning, och jag
målade den inte med indignation, förstår ni, tvärtom, jag
fråssade, jag njöt sjelf af att måla som jag gjorde! Förstår
ni att det låg någonting vidunderligt deri, någonting som
måste hämna sig sjelf? Min tafla blef emellertid lofprisad af
alla, både de som begrepo, men i synnerhet af dem, som
ingenting begrepo, det vill säga fertalet, och såld för ett
högt pris. Men tror ni jag kände någon glädje häröfver?
Ingen, ingen, bara en hård, kall känsla af triumf! Jag fort-
satte i alla fall att måla på samma sätt, gjorde en ny tafla
med ungefär enahanda motiv, som skänkte mig lika mycket
bifall. och — pengar. Men ser ni, sedan kom den lika ound-
vikliga som förfärliga reaktionen. Jag liksom föll såmman,
uttröttad till både kropp och själ. Allt var mig likgiltigt,
min konst. var tom och ihålig, jag kunde ej se något mål,
jag visste ej hvad jag skulle lefva för. På flere månader
tog jag ej i en pensel, jag kunde bokstafligen ej måla. Jag
var sjuk både till kropp och själ — det hettes att jag blifvit
öfveransträngd, hvilket nog också var sant, men hela san-
ningen var, att jag stod vid förtviflans brant, och att jag
Ur Dagens Krönika. VIII, 2. Ja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
