Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Paul Bourget. En dekadensepoks novelldiktare af A. E—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul Bourget.
En dekadensepoks novelldiktare.
Man har sagt, att ett århundrade börjar med att föryngra,
och att slutet af ett sekel äfven är upplösning af en tidsepok.
Frasen skulle kunna användas om det århundrade, vi tillhöra;
särskildt om det land, i hvilket förändringarne äro talrikast,
och allra mest slående om pariserlifvet på åttiotalet.
Finnes det en atmosfer, hvilkens partiklar verka upp-
lösande; finnes det en moralisk luft, som häntyder på förskäm-
ning, så är det utan tvifvel just den nutida pariserluften. Alt
är der genomträngdt af de tusentals vibrioner, hvilka oftast
pläga bildas, då en verld nalkas sitt fall. Menniskorna hafva
uppnått detta gyllene dekadensstadium, då alt är stäldt på sin
spets och liksom känner, att det är utdömdt. Lifskraften är
förbränd, och hvad som återstår är en svag glöd, finare än
sjelfva lågan och oändligt mycket nyansrikare, men äfven nära
att slockna, om icke konsten blåste lif i den.
Hjernorna äro öfveransträngda, känslorna utan styrka. HRa-
cen har blifvit försvagad och energien utplånad. Vekligheten
och lyxen hafva brutit hvarje motstånd, och känsligheten till-
tager i en oroväckande grad. Menniskan är beherskad af sina
sjuka, -sprittande nerver. Orolig och otillfredsstäld söker hon
efter lyckan, söker efter ett medel att komma i jämvigt, att
bli harmonisk, och när lifvets vanliga njutningar icke åstad-
komma någon verkan, hänger hon sig åt uppfinnandet af nya
och mera retande. Lifvet blir en jagt, utan mål och utan inne-
håll, en stormlöpning efter njutning, lika vild som existens-
kampen. Nerverna göra uppror, och de utkräfva sin tribut,
och när man slutligen kommer till insigt om sin oförmåga att
bota dem, fortsätter man jagten så mycket ifrigare för att
döfva sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
