Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Paul Bourget. En dekadensepoks novelldiktare af A. E—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
analyserar dem på ett noggrannare sätt, och ingen har kunnat
följa dem med en blick, som varit skarpare.
Bourget är dekadens-diktare, barn af en dekadens-tid; han
vet det äfven sjelf, och han erkänner det öppet. Men i stället
för att frigöra sig från lytena hos sin omgifning, forsätta tradi-
tionerna och följa stora mönster, bygger han just sin konst på
denna epok, som är förfallets, tager från den sitt innehåll och
söker i den sin fulländning. »Bättre att vara Lucanus än
Virgilii siste efterapare», säger han med Charles Demailly i
Goncourt’ernas berättelse, och ingen har kunnat försvara sin
dekadensepok bättre. Dylika perioder, har man sagt, ega ej
lifskraft; de hafva ingen morgondag, barbariet skall förstöra
dem, »men», invänder skalden, »är det icke det utsöktas och
sällsyntas lott att få vika för den brutala styrkan? Man har
rätt att finna en orättvisa i detta öde och att föredraga det
sjunkande Athens undergång framför den våldsamme macedo-
nierns triumf.» Andra seklets germaner voro kraftigare än
romarne; de störtade bättre Rom, än dess patricier kunde skydda
det. Men den vetgirige, blaserade och öfverförfinade romaren
blir dock en representant för en vida högre grad af odling!
x x
Låtom oss då betrakta detta pariserlifs afspegling. Tag
några af de typer, hvilka uppträda hos Bourget, och följ under
hans ledning en liten kurs i deras själsanatomi. Först Armand
de Querne i hans novell »Crime d’amour». Mer än någon an-
nan är han en typ för sin generation, och Bourget har äfven
kallat honom »une espåce d’enfant du sigcle å la date de 1883».
Hans lif är tidens ungdoms, och hans historia är ej ovanlig.
Uppfostrad i colldget blir han tidigt korrumperad. Gossarne
voro bleka, enerverade och förslöade, genom otillåtna drömmar
och onaturliga utsväfningar, och de, som ej deltogo i de van-
liga amouretterna, befläckade sin fantasi genom att upplefva dem
1 inbillningen. Ofta talar Bourget om dessa obehagliga skol-
minnen, och han låter André Cornélis göra liknande: observa-
tioner. Armand kastar sig in i alla pariserlifvets njutningar.
Dock finner han snart, att han är orolig och otillfredsstäld.
Redan då han var barn, kände han tungsinthet och missmod,
och tiden hade utvecklat dessa egendomliga stämningar. Först
trodde han orsaken vara samvetsqval, nervösa kriser, framkallade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
