Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Paul Bourget. En dekadensepoks novelldiktare af A. E—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
af utsväfningar, närda af ett par minnen. Småningom blef dock
klart, att deras anledning var en vanmakt, oförmågan att älska.
och total brist på omedelbarhet. Rik och utan sysselsättning,
jagar han efter nöjen, men förgäfves söker han erfara någon
verklig, uppriktig kärlek. Han känner alla dess qval, hela dess
svartsjuka och åtrå, men aldrig kommer han längre, än till den
rent fysiska vällusten.
Alt detta har sin grund i ett slags öfvermått af reflexion.
Sinnesrörelsen inom honom kom till hjertat genom hjernan, och
hans kärlek blef för den skull en reflekterad »amour de téte»,
Han kände aldrig omedelbart, ursprungligt och i första hand;
hjernan måste ha reda på sjelfva orsaken, på ett hvarför —
hvarför han kände så eller så, hvarför han erfor det eller det
— kort sagdt ha ett skäl, blifva öfvertygad, öfverbevisad.
Häraf detta misstroende till alla, som han älskade, och häraf
detta tvifvel, som kunde komma midt under njutningen. Äfven
i raffinementet, då vällusten nått sin höjdpunkt, är han såsom
en läkare, »hvilken med sina fingrar söker efter den ömtåliga
punkten hos en sjuk lem». Oupphörligt grubblar han öfver or-
saken till sin sjukdom. Han upptäcker den i alt, lurar efter
dess yttringar, vrider och vänder på den vid alla tider och alla
tillfällen.
Dagboksbladen visa oss, att den urartat till mani. I början
af 1870-talet skrifver han från Dieppe: »En amour. la grande
affaire est d’avoir le plus d’émotion possible; et la vraie duperie,
c’est de se paralyser le coeur å force de lucidité.> Han upp-
ställer som exempel donna Elvira och don Juan, och han undrar,
om ej Elvira, som kan berusa sig af sin kärlek, dock är vida
lyckligare än han, som icke kan älska. 1879 är han utledsen
vid lifvet. Han funderar öfver sin tillvaro, frågar, hvarför man
tänker, och undrar, hur det kommer sig, att han midt under
en diner, mellan två glas utsökt vin och ett par bländande
hvita axlar, plötsligt tänker på grafven och på meningen i vår
lifsfars. 1881 berättar han om sitt själslif. Han säger sig
hafva börjat redan som barn att analysera, att grubbla öfver
sig sjelf och söka nyckeln till sin karaktär, och han tror, att
hans lifliga inbillning äfven utplånat hans känslighet. Föreställ-
ningen är ett, verkligheten något annat, och idén, som han upp-
stälde mellan sig och denna verklighet, gäckades eller omsattes
i en helt annan form. Tidigt vorden föräldralös och illa be-
handlad af onkeln, kände han, hur hans inbillning blef förbytt
i fruktan och misstro. Tack vare collgéget och den moderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
