Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Zolas »La terre» af St. Just
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
då Frangoises lik blifvit buret ur huset, flytta dit in och kasta
ut enklingen utan förbarmande och naturligtvis under en skur
af ovett.
Det är väl få böcker, som så, öfverflöda af ovett. Släg-
tingarna hinna knapt få se en skymt af hvarandra, innan skälls-
orden börja flöda ur dem. Och det är ingen omvexling, utan
salope, coehon, foutue bete och ecanaille öfver lag, så att hälften
kunnat vara nog, liksom också hälften af de skildrade händel-
serna kunnat vara mer än nog, om vi gjort bekantskap med ett
eller två dussin exemplar af denna »sale race» och om vi varit
med om två eller tre dussin älskogsscener, deri kontrahenterna
voro först ett maskulinum och ett femininum af slägtet bos
och sedan motsvarande exemplar af slägtet homo sapiens, —
fast de göra föga skäl för namnet sapiens så hade vi varit
precis lika mycket eller litet uppbyggda för det.
Men sedan vi nu uttryckt vår förundran öfver den för-
fattare, som gitter använda sin stora kraft på att skrifva ner
dessa ändlösa »svinikosavy -— förlåt ordet, min läsare, men jag
finner intet mera lämpligt för tanken — så låtom oss gifva
honom rätt och medge att berättelsen mot sitt slut — då man
hunnit fram förbi sid. 400 — vinner i intresse och att de våld-
samma, hårresande scener, som sedan komma i rask följd, ryck:
läsaren med sig, att man ibland till och med återfinner något
af den känsliga styrka, som man blifvit van att fordra af Zola
och som låtit honom göra ytterligare framsteg i hans närmast
före La Terre komna arbeten. Mycket af hans talang finner
man visserligen ej här, och jämförd med Gernmunal — den volym
som La Terre lämpligast bör ställas sida vid sida med — är Zolas
sista bok sorgligt underlägsen eller glädjande underlägsen, det be-
ror helt och hållet på läsarens ståndpunkt. Helt få spår af denna
vidtskådande blick, af denna djupt ingripande kraft i skildringen,
af denna storslagna detaljmålning. Ingen scen, som på minsta vis
kan uppgå emot skildringen af de strejkande arbetarhoparnes
nattliga möte i skogen eller af paniken och flykten upp ur gruf-
vorna, upp för de ändlösa stegarna, som hänga öfver den gapande
afgrunden, då ryktet spridt sig att man håller på att förstöra
elevatorerna för att låta arbetarne hungra till döds nere i ber-
gets inre. Hj heller någon motbild till de — om äfven beslö-
jadt — sympatiska: porträtten af helt obetydliga, låga och små
menniskor, som kämpa dag efter dag sin hårda kamp blott för
att nödtorftigt hålla lifvet uppe. Till och med då Zola afslutar
La Terre med Jeans reflexioner öfver jorden, slägtets moder och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
