Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Ett försonande stamträd eller En naturens lek? Af Cubicularius Supremus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIA
SR
Det heter nämligen i Wieselgrens uppsats öfver A.
F. Munck i Svenskt biografiskt lexikon:
»Den snillrike, tjenstgörande kammarherren grefve
Ad. IL. Hamilton skrifver i sina ofta tacitanska anteck-
ningar: »Muncken var helt ung, några och tjugo år gam-
mal (när han först väckte det stora uppseendet), liten,
men välväxt, blond, hade tycke af hennes maj:t (drott-
ning Sophia Magdalena) och all den tilltagsenhet som
gsemenligen plägar åtfölja personer, hvilkas förtroende till
get vett utesluter andras förtroende dertill. Tystlåten,
Oo
WE 0
redlig af naturen, fattig men högmodig, fikade han efter
värdigheter och rikedomar på ett så oförfalskadt, men
tillika så oförsigtigt sätt, att hans välgörares frikostighet
snarare ökade än minskade allmänhetens misstankar i
ja
detta ämne... Äktenskapshemligheter, nämligen, då de
icke stå i Dagl. Allehanda, äro giftermålsguden ensamt
förbehållna.» Skildringen af drottningen af samma hand
utfallerisåa har: sbHon är stor, valvaxt och blont ss... Och
ett försagdt väsende i åtbörder, så att det ofta gjort folk
villrådigt om hennes förstånd . .. skrattar gerna, går lätt
fast ostadigt, dansar väl... vällusten är ett träd, hvars
alla grenar hon med begär omfattar, i det hon förbigått
stammen och roten, men hon är ej den enda giftermåls-
guden vilsefört.>
Hennes giftermål — fortsätter Wieselgren – hade
i tolf år varit ofruktsamt. Konungen var jemt bland sina
favoriter, der visst bekymmer om tronföljden föranledde
öfverläggningar, och som till en början vände sig åt att
emellertid förekomma det ej hertig Karls gren måtte
uppblomstra. Den mycket lugne baron G. Ehrensvärd,
hvars oväld ingen kan förneka, döljer i sin förträffliga
journal, förd under det han tjenstgjorde som kammar-
herre i konungens hof, alls icke sin öfvertygelse, att in-
trigen var verksam för att söndra hertig Karl och hans
gemål. Emellertid upptäckte man snart att den unga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
