Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
om sådden, — svarade grefven vresigt, — fruntimren tala
och orera om saker, som de inte det minsta begripa!
— Chére comtesse, — sade herr Krona, som i detta
ögonblick måste använda all sin diplomatiska talang för att
hålla med och ändå tillfredsställa begge parterna, — sådant
är possessionatens oroliga lif, ständigt beroende af vår Herre,
Men i afton, grefve, får ni inte taga illa upp att vår Herre
ger oss vackert väder, — tillade han uppmuntrande, — se
hur vackert allting är... hvilken charmant natur, och hör...
sannerligen tror jag inte det är trasten, som är så god och
låter oss höra några toner... Nej se, god afton Lina, —
fortfor han och nickade åt en förbigående bondflicka, som
stannade och neg, — det var längese’n jag såg henne...
här mår "vännen "Jakop”." ; se så hon rodnar. . JO, jö
men ...
Och härvid skrattade han, så att hela hans lilla figur
hoppade, och grefven, som genast blef uppiggad och började
skämta med Lina, deltog lifligt i munterheten.
På detta sätt fortforo de att prata, smågnabbas och
skämta under hela promenaden. Det var en lång, rak allé
med vidtagande landsväg, hvarpå de gingo, och målet för
deras promenad var en liten röd stuga, der de alltid brukade
vända. Allting var så cirkladt, ordnadt och reglementeradt
på denna promenad; precis en timma räckte den, vägen var
fullkomligt rak och slät, först gingo gvefven, grefvinnan och
herr Krona, så Gabrielle med sin fästman, och sist lilla
Pepita, som, sedan hon väl låtit förmå sig att komma med,
gick lika stilla och sedigt som de andra. Så hade de pro-
menerat nästan hvarje qväll, då vädret var vackert, endast
att promenaden ibland förlades åt annat håll, till en annan
landsväg och en annan stuga att vända vid. Men hvart de
gingo, äfven om de undantagsvis förirrade sig till någon
mera slingrande skogsstig, togo de alltid med sig detta af-
mätta »comme-il-faut», som Gabrielle så väl kände sedan sin
barndom, detta medvetande, att man måste vara hemma
klockan nio, då téet serverades, att de underlydande alltid
skulle stanna då man mötte dem och niga och bocka på ett
visst sätt, att herr Krona skulle säga komplimanger och
qvickheter, och att grefven och grefvinnan åtminstone en
gång under vägen skulle snäsa hvarandra.
— Men hvar ha vi vår kära artist? — frågade grefven,
då de kommo hem och slogo sig ned i salongen, — jag har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
