Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
terasserna och endast stängdes med en regel inåt, så att
ingen kunde märka hennes bortgång.
Med klappande hjerta och springande steg skyndade
hon utför sandgångarne. Det romantiska och farliga i detta
möte på en gång tjusade och förfärade henne. Hon var
verkligen rädd, dödligt rädd, men det låg någonting så hän-
förande skönt, någonting så underbart stort och fritt, som
för första gången i hennes lif berörde henne, i denna rädsla,
att hon icke för allt i verlden skulle velat bli den qvitt.
Att hon begick en synd förstod hon icke, lika litet som hon
förstod att hon sålde sig sjelf, då hon samtyckte att bli
baronens hustru, fastän hon ej kunde skänka honom en
gnista af kärlek. Hennes karaktär och begrepp voro full-
komligt outvecklade; under det beständigt gnagande trycket
af moderns jernvilja, i den qvalmiga, ljumma atmosfer af
städad likgiltighet, hvari hon framlefvat sin ungdom, hade
hennes själsegenskaper icke förmått antaga några fasta eller
bestämda former.
Larsson var redan der; då han hörde hennes steg kom
han emot henne och fattade hennes hand.
— Fröken Gabrielle, — började han genast — jag har
kanske haft orätt i att bedja er möta mig så här, men jag
måste tala med er innan jag reser och jag visste intet sätt
att ostördt träffa er. Jag ville göra er en fråga: efter allt
hvad vi haft gemensamt i sommar, efter alla de lyckliga
stunder vi haft med hvarandra, skall vi nu verkligen för all.
tid: skiljas, skall allt vara slut och vi ej mera återse hvar-
andra? ;
Hon svarade ej, men hon vidgade ögonen och ryckte
till, som om hans ord förorsakat henne en oöfvervinnelig
smärta.
— Skiljas? — mumlade hon slutligen, — hvarför? skall
vi inte återses i Stockholm . .. vill ni inte komma till oss?
Han skakade afböjande på hufvudet.
— Nej, ni har inte förstått mig, vi måste nu antingen
belt och hållet skiljas, eller’ också . .. för alltid . .. oåter-
kalleligen tillhöra hvarandra . ..
— Ni menar... hviskade hon skygt.
— Ja, det menar jag, — svarade han lidelsefullt, —
eller också att vi aldrig mera skola återse hvarandra. Här-
vidlag gäller det: allt eller intet. Ge mig allt, bli min tro-
lofvade, min vän, min hustru, min förtrogna, allt hvad en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
