Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
— Men Gabrielle, — ropade han utom sig, och utan
att märka hur skärande och hård hans stämma ljöd i par-
kens tystnad, — hvad är det för verld ni lefver i? Hvad
är det för moral ni har? Ni förståg ju inte skilnaden på
rätt och orätt? Ni har kommit till det här mötet, hi här
erkänt att ni älskar mig, ni vet att ni blir olycklig med
baron Elhirenberg, — och ändå vill ni ingenting göra för att
undslippa olyckan? Edra begrepp äro oklara, förvirrade . .
— Ligger det då verkligen någonting så stort och rätt
i att endast sträfva efter sin egen lycka? — frågande hon tve-
kande.
Larsson svarade ej. Det var någonting i hennes ord, — i
denna automatiska, uppdrifvet starka pligtkänsla, som träffade
det öfverdrifna i hans lidelsefulla påståenden åt motsatt håll,
och åstadkom liksom en försonade jemnvigt emellan dem.
Han kände plötsligen, att när två menniskor med olika lifs-
principer kämpa mot hvarandra, har egentligen ingen af dem
rätt — ty sanningen ligger oftast just emellan dem begge.
— Nåväl, — såde han med låg sorgsen röst, från hvil-.
ken all bitterhet försvunnit, — om så är, om ni tror, att
det är er pligt att bli baron Ehrenbergs hustru, då — åter-
står för oss ingenting annat än att skiljas. Farväl, fröken
Gabrielle, — tillade han och räckte henne sin hand, — tack
för den här tiden, som vi begge skola göra vårt bästa att
glömma! :
Han tryckte hennes hand och ville draga undan sin,
men hon släpte den ej.
— Nej, nej! — ropade hon, glömsk af allt det föregå-
ende: modern, fästmannen, pligten, hedern, allt, och endast
medveten om sin kärlek, som vid hans ord i ett nytt mäg-
tigt vågsvall strömmade till hennes hjerta, — jag kan det
inte, jag kan inte skiljas från er... jag vill inte glömma
den här sommaren, den enda tid i mitt lif, då jag verk-
ligen lefvat . .. Vi måste återses . .. om vi än inte kunna...
tillhöra . .. bli... så, ...så måste ni ändå ibland komma
till oss... vara. > min vän. ..mictkdarare cv . tala med
mig som förr . . . inte alldeles glömma mig...
Hon höll upp, nästan qväfd af sin egen sinnesrörelse.
Han drog henne intill sig och försökte att i månskenet upp-
fånga hennes ansigtsuttryck. Var det höjden af lättsinne
eller oskuld som dref henne att tala så? Visste hon hvad
hon bad om?
Ur Dagens Krönika, VIII, 3. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
