Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Fattigdom. Berättelse af Mathilda Roos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
På hösten firades fröken Deylens och baron Ehrenbergs
bröllop. Bland åskådarne i den öfverfylda kyrkan, der kon-
trahenterna sammanvigdes, befann sig äfven Larsson. Han
ville se Gabrielle ännu en gång, han ville se henne i hennes
bröllopsskrud, — sedan ämnade han resa utomlands och ej
på flera år återkomma hem.
Hvad kände hon väl der hon stod framför altaret, hvad
rörde sig under denna lugna, kalla yta, då hon uttalade sitt
löfte om kärlek 1 lust och nöd?
Var det förflutna utplånadt för henne? Uppsteg icke
för hennes själs öga ett minne, — en skön, strålande augusti-
natt, med månsken och kyssar och varma kärleksord? Och
kände hon icke hur mycket lif det låg i det minnet, och hur
allt omkring henne var dödt, allt utom lögnen, som stack
fram sitt ansigte och grinade öfverallt, i orgelns brus, i psalm-
sången, i -brölloppsmarschen, i föräldrarnes välsignelser —
öfver allt... .
Men om hon erfor några af dessa känslor visade hon
dem ej. Hon var fullkomligt lugn; det enda menniskorna
kunde ha att säga om henne var, att hon såg stel och lik-
giltig ut, då brudgummen och föräldrarne kysste henne.
Sanningen var också, att den förherskande känslan hos henne
icke var förtviflan utan likgiltighet. Hon hade lidit så mycket
under denna sista tid, att- hennes kärlek så småningom bort-
nötts. Moderns tyranniska vakt icke blott öfver hennes yttre
görande och låtande, utan äfven öfver hennes känslor och
tankar, hade förvandlat hennes lif i hemmet till en fullstän-
dig fångenskap, och hon helsade nu sitt giftermål som en
efterlängtad befrielse derifrån.
Då Larsson kom hem, stod han en lång stund framför
taflan, till hvilken Gabrielle suttit modell, och betraktade
»tiggerskans» drag. Den förflutna sommarens kärlekssaga ge-
nomströmmade ånyo hans tankar på detta böljande, oroliga
sätt som minnena framträda: än häftigt jagande hvarandra,
än sakta glidande genom själen likt en ljuf, vemodig dröm.
Men sedan vände han upp och ned på taflan och stälde
undan den.
— Der får den stå tills jag kommer hem, — tänkte
hän, — då skall jag göra den färdig, nu kan jag det ej! Och
nu är det slut med den historien, — fortsatte han sina
tankar, — »und nun ein End dem Trauernh, und nun ein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
