Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - August Strindbergs »Hemsöborna» af K. Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303
Kommer så skildringen af hur vid liket de kufvade lidel-
serna vaknade mellan sonen och styffadern och huru julen för-
flöt under dystert bebådande hot. Omöjligt att ens få liket ur
huset till kyrkan, då sjön låg som en issörja, i hvilken man
»hvarken kunde ro eller åka eller gå.» Ändtligen beslöts det
af nödtvång att våga den lifsfarliga färden. BSjettedags morgon
gåfvo de sig i väg, »med kälkar, isbillar, yxor och rep»; de
båda drängarne, Gusten och Carlsson — en af dem för att ej
återvända. |
Dagen vardt full af faror, än värre blir det mot aftonen;
en stor fjärd ännu qvar. Obevekligt reder sig nu straffdomen
till att fulländas. Vid försök att landstiga på en holme vickade
kistan i vattnet och sjönk; drängarne räddade sig på holmen,
Gusten och Carlsson blefvo qvar på isen och hade med eller
mot sin vilja att fortsätta.
Situationen är fasansfull, de två männen ensamma med sina
fiendtliga hjertan ute på det stora snöfältet, skymningen fallande,
sjön allt hemskare brusande:
Gusten är den sjökände och leder väg. Snön. börjar falla
tätt om dem och svart som sot. De ta till att springa, sprin-
gande i det oändliga mörkret, springande för lifvet. ’ Carlsson,
som den. äldre, orkar ej med. I en gripande scen besvär han
Gusten och tigger att han ej skall löpa från honom.
»Hvar och en för sig och Gud med oss», är Gustens enda
svar. — Afståndet mellan dem ökas — i ett nu är Carlsson
ensam, ropande förgäfves. Domen är fullbordad.
»Modlös lät han farten sakta och gick, steg för steg, utan
att kunna förmå sig att göra motstånd, under det han hörde
sjön komma bakom sig, dånande, frustande, suckande som om
den enkom varit ute på nattligt roftåg.» — — —
Sådan, i korthet, är denna märkvärdiga berättelses enkla,
men tragiska förlopp.
Vi ha ej vidrört en del ypperliga biomständigheter, ej de
skarpaste känsligaste iakttagelser hvaraf boken vimlar, ej den
mästerliga stilen. Hvad vi om detta Strindbergs sista arbete
velat framhålla, är först att det ger ett lefvande sant lif; för
det andra att det i sig höjt och förädlat det hvardagliga till
ett poetiskt konstverk, som, om ej fulländadt, dock står sin full-
ändning nära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
