Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Budskap från Volontaire - II. Musikalisk revy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAG
Filharmoniska Sällskapet gaf fjolårets sista mera betydande
konsert: Gadefest.
Det nära nog intressantaste vid denna konsert var dock
icke det goda sällskapet sjelft, utan dess biträde — Gellrichska
kapellet, en ny konsertorkester, hvars prestationer på det ånge-
nämaste öfverraskade genom intelligent och fint vårdadt spel,
styrka och behag i väl afvägd blandning. Jag tvekar icke att
säga rent ut att k. hofkapellet, dess ledare isynnerhet, har ett
och annat att lära af denna orkester; ’den första på länge som
kan nämnas vårt i mycket excellenta hofkapells värdige rival.
Programmet bjöd på idel gamla bekanta. Den s. k. Ham-
let-ouverturen erinra vi oss från en af de första konserterna i
Nya Musik-akademien, gifven af konsertmästaren Hagemeister
och bl. a. upptagande Max Bruchs »Frithiof». Det var då k.
hofkapellet som framförde denna ouvertur, som också nu hade
att glädja sig åt en särdeles präktig tolkning. ’ Den »efterklang
från Ossian» som i denna ouvertur förmäler sig med den hos
Gade aldrig hvilande »efterklangen från Mendelssohn», gör detta
arbete till ett rätt omvexlande stycke, hvars olika motiv dock
ingalunda ega musikalisk innebörd af mer fjettrande art. Det
är rätt vackert och mycket omsorgsfullt men lemnar icke stor
behållning; någon Hamlet-stämning allra minst, så vida icke sorg-
marschmotivet skall räknas dit, ett motiv, som dock passar in
på snart sagdt hvilket sorgespel som helst.
I Gades »Novelletter» stod det nya kapellet riktigt på »heta
sten». Ludvig Norman hade ypperligt öfvat in dessa småsaker
till en symfonikonsert för några år sedan, och så bra som de
då gåfvos gick det ej nu, bl. a. af det skäl att stråkorkestern
ej var komplett. Men utförandet närmade sig dock i fulländ-
ning den Normanska framställningen och redan detta är sanner-
ligen intet snöpligt beröm. För öfrigt finna vi dessa småbitar
mer intressanta i tekniskt hänseende än i rent musikaliskt, så
mycket mer som Gade här mer än annars importerat sina idéer
från Tyskland, der han i allmänhet gerna håller till.
Också kantaten Korsfararne röjer otvetydigt sin börd som
Mendelssohnskt epigonverk. Andra afdelningen bjuder dock på
moment, der gamle Gade är så ursprungsfrisk som det är hans
-.eklektiska natur möjligt. Om också här Mendelssohn spökar i
bakgrunden och Weber får en och annan tribut, så bör det dock
erkännas att verklig genialisk friskhet som en lifgifvande vind
genomblåser de bästa delarne; jag erinrar särskildt om sirenernas
kör, för hvilken Wagners (i Tannhäuser) faller till föga; om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
