Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Budskap från Volontaire - II. Musikalisk revy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
per =
—— ——
ke— Oi
— kungen sjelf stod ju »på afstånd» — (= "’/, aln!). Och när
man till på köpet ej "precis är någon elfva, så blir det ännu
värre.
Vådligt var det ock att se två så stora menskor som arki-
varien och hans fru på en så liten altan på ett så litet hus!
Fru Bergström — fru arkivariuskan — kunde ej göra
det omöjliga, d. v. s. få någonting af så idiotiska kupletter som
dessa »en liten man — ta ta ta tam — en liten man — ta
ta ta tam —» -
Sak samma hr Paulson, som fått en ännu mera tråkig rol,
ehuru ämnad att vara pjesens komiska ljus. »Chimere»!
Den »musikaliske soldaten? förtjenar mention honorable
för sin apparition, som var bland det jemförelsevis roligare midt
upp i all denna tråkighet.
Orkestern spelade denna gång ej så bra som vanligt. Möj-
ligtvis hade operettens otäcka orkestrering något samband der-
med. Dock borde den dominerande rol, som komponisten i sin
dumhet gifvit bastrumman, väl snarare ha modifierats än ännu
ytterligare framhäfvas. Man kan ju bli döf, om man råkar sitta
ditåt, och sedan operetten slutat är detta ej roligt för »åhöraren».
Ej roligt hafva heller de »åskådare» som sitta på vissa
ställen på sidoparkettplatserna. Ej mindre än 4 pelare afdela
på somliga ställen utsigten åt scenen, på flera är det 3, på några
2. Ett par platser äro placerade nästan alldeles framför tjocka
pelare, och som dessa ej äro transparenta så, — — —
Nog är det väl ett” fattigdomsbevis för en arkitekt att be-
höfva ställa så mycket pelare i en teatersalong, särdeles så
oformligt lång som Vasateaterns. Och då minspelet och gestikula-
tionen i teaterns repertoir spela en så förherskande rol — nog
är det fånigt att sätta stolar så långt bort som mellan entré-
dörrarna. De närmast scenen varande platserna på schagg-
sofforna äro också särdeles roliga att sitta på. Man ser der-
ifrån de spelandes näsor, om dessa äro tillräckligt långa.
Och vet man på förhand ej af platsens märkliga belägen-
het — och det gör naturligtvis ej en normal spektatör, som
köper biljetten — då illustreras platsen sjelf af — lång näsa.
Änndu längre blir den se’n man väl tråkat till slut med
denne »Don Cesar de Bazano». Puh!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
