Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4—5 - Andalusiskan. Spansk folklifsbild af Emile Marchais
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
kärleksorden man hviskat i hennes öra, om de förstulna
kyssarna på handen, allt det falska mynt, hon inkasserat i
hemlighet och med förtjusning . . . och Carlos lefde lycklig.
Och sittande båda två i olivträdens skugga, pratade de om
framtiden, om ljufva förhoppningar och byggde luftslott så
som blott älskande makar kunna göra det för hvarandra.
Pedro kom senare. Om Oliva dragit sig undan, så gick
han upp för att säga henne god natt och lemnade Carlos
genast... Om hon ännu var qvar der nere, drog han fram
ur manteln de vackraste små mandariner, som man åt, sit-
tande vid hvarandras sida, tysta, så vida Carlos ej bedt ho-
nom sjunga, ty han tyckte om hans röst. Pedro sjöng då
andalusiska refränger, veka, passionerade, som Oliva nog för-
stod, den skälmungen, och som i den doftande natten klingade
som brottsliga epitalamer.
Så kom nationalfesten, med många nöjen i staden: En
tjurfäktning, arrangerad ute i fria luften och baler med or-
kestermusik.
Gerna hade Oliva tillbragt natten i Fontarabie såsom
de förflutna åren, men hon måste lemna tanken derpå.
Ända sedan dagningen var posadan fyld med kunder, och,
sannerligen hon kunde ej lemna sin man ensam om allt
med tjenarne. Ingen önskan framstälde hon heller,: men
ögat var ej gladt som vanligt och munnen mindre skälmsk.
Carlos betraktade henne i hemlighet, gissande hennes otålig-
het och anande den fråga, som brände hennes läppar, men
ej ett ord sade han.
Om qvällen hängdes kulörta lyktor kring kullen, och
Olivas längtan steg. Carlos såg det och sade:
— Inte sant, du skulle vilja gå dit ner?
Oliva kysste honom, utan att svara, steg upp, redo att
bege sig å väg.
— Men inte kunna vi lemna huset så der, min kära?
— Nej, det är nog sant... men om du ville...
— Pedro skulle kunna
— Låt gå då!
Och de gingo, öfverhopande honom med smekord och
slängkyssar, under det han stod och såg efter dem. Då han
intet mer kunde varsna, var det som en underlig oro be-
mägtigat sig hans själ och spridt ett ljus der inne, alldeles
som dessa tysta blixtar, som öppna himmeln en stormig
qväll. Och i drömmen hörde han den natten en bedöfvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
