Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4—5 - Andalusiskan. Spansk folklifsbild af Emile Marchais
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380
Ni skrattar kanske . .. jag ville... nej, det vore för myc-
ken lycka, jag ville Ni skulle bli min! Ni tiger... Ni vil
inte? ..
Jo, hon ville nog, hon önskade intet högre. Och Carlos
tog ömt hennes hand, talande om sin kärlek, och så gifte
de sig vid drufskördsfesten.
Sex månader förflöto, under hvilka Carlos förtjenade
penningar och Oliva förvärfvade vänner i öfverflöd. Då han
var borta i byn för att göra uppköp, satt hon i sitt nya
gemak, prydt med speglar å la fangaise, sjelf fin och strå-
lande för att göra les honneurs inför sina kunder. Man fann
henne förtjusande och kom åter, liksom biet till sin honung
och fjäriln till sin ros. Man hviskade henne månget sme-
kande ord och glömde hos henne, lättförklarligt nog, än
sammetsband, än "dyrbara mantiljer och nålar af guld. Den
sköna, hon tog emot och färkads med ett leende, men ingen
be hägade henne, ingen, utom Pedro, mulåsneföraren. Han
gaf henne intet, men klädd i broderad vest med fransar,
hade han mustascher svarta som korpens vingar och en
gudomlig röst. Han kysste henne på ögonen, och hon kallade
honom »sin kusin». Hon väntade honom med otålighet, och
ögat strålade, då hans sång nådde henne i den bullrande
salen:
»O gyllne frukter, plockade af englar
I paradisets trädgård» ...
Springa fram på tröskeln, lätt som en kolibri, önska sin vän
välkommen, dricka med honom ur den skummande pokalen,
det var ett ögonblicks verk, och genast började tamburinerna
bullra, kastagnetterna slå och hela sällskapet dansa. Oliva
var röd som en ros, med tindrande ögon, och Pedro gick
hem, hviskande: »i afton!»
I skymningen återkom OCarlos, alltid lika förälskad.
Han frågade med oro till sin hustrus helsa, kysste hennes
hand och såg med stolthet in i hennes öga. Så talade man
om affärer.
— En god dag?
— Ja, lille vän, kom och se!
Och allt under det hon uppstaplade sina piastrar i högar,
berättade hon honom, hur hon användt sin tid, om visiterna,
sqvallerhistorierna från byn ete. Men intet nämde hon om
Ur Dagens Krönika. VIII 4, 5. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
