Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4—5 - »Don Juan» på den svenska scenen. Ett hundraårsminne af Don Cæsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
Å Operan hade det nu sålunda åter blifvit lif i spelet.
Flere af de på pensionsstat öfverflyttade artisterna reengagerades
och vunno förstärkning genom nya medlemmar, bland hvilka isyn-
nerhet den unga älskvärda Christina Elisabeth Fröslind (seder-
mera fru Lindström) snart väckte ett uppseende, som står utan
motstycke i våra teatrars annaler, nämligen som Cendrillon i Iso-
uards operett med samma namn, uppförd 1811. Stenborg hade
väl redan 1806 lemnat scenen, men Karsten, ehuru icke ingå-
ende i direkt tjenstgöring, uppträdde likväl då och då mot sär-
skildt arvode, och uti Lindström hade sångscenen sedermera
funnit en mycket använd ersättare för Stenborg, hvilken han
redan förut i åtskilliga roler dubblerat. Äfven lyckades den
lyriska scenen förena med sig flere andra friska och betydande
sångförmågor: Fredrik Kinmanson, Preumayr, Justine Casagli,
född Wässelius, Anna Sofia Thunberg, sedan fru Sevelin, m. f.
Slutligen, och framför allt, fick vår operascen nu åter glädja sig
af Du Puys talang. Som en löpeld flög ryktet genom huf-
vudstaden, att Du Puy hade återkommit till Stockholm efter
sin danska landsförvisning. Han mottogs här med öppna armar
och operan upplät åter d. 1 okt. 1812 sina portar för honom,
då han samtidigt vann anställning som kapellmästare och sångare.
Det var i väsentlig mon Du Puy’”s konstnärsskap och per-
sonligt lifgifvande energi, som mäktigt bidrogo att lyfta den
svenska operascenen till en hög artistisk ståndpunkt.
Ax A
En af den återupprättade operans första uppgifter blef att
göra den svenska publiken förtrogen med den tyske tonsättaren
Mozarts operaverk. Detta hade rätteligen bort ske långt förut,
men så länge Haeffner satt vid kapellmästareposten (1794—1808)
fans dertill ingen utsigt. Haeffner var nämligen i ord och skrift
en häftig motståndare till allt nytt och daterade, enligt en upp-
gift i Bernsdorffs »Universallezxicon der Tonkuns», tonkonstens
förfall från och med Mozarts operor!!! Denna uppgift finner
man bekräftad af B. v. Beskow, som i sina Lefnadsminnen anför
de kostligaste karakteristiker öfver gubben Haeffner. Dennes
musikaliska trosbekännelse lät enligt Beskow så här: Hniel,
Kluck wnt Pack (Händel, Gluck och Bach) er Kuter Fater, Kut
Son unt ten Helge Ante i musikken; resten er pare tynge» (dynga).
Dock kunde han icke neka till att Mozart hade »ferpannet micke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
