Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4—5 - »Don Juan» på den svenska scenen. Ett hundraårsminne af Don Cæsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404
Donna Anna spelade Jeanette Wässelius, hvars sköna,
klangfulla stämma och utmärkta dramatiska gåfvor förskaffade
henne stora triumfer. Donna Elvira var Anna Sofia Sevelin-
Thunberg, komikern BSevelins dygdiga och aktade maka, under
en följd af år sångscenens primadonna. »Hon hade i sitt yttre
skick något hederligt, beskedligt, men högst prosaiskt och sär-
deles litet behagligt, ehuru hon egentligen ej var ful. Rösten
var en hög, stark och mycket öfvad sopran, som då ännu icke
hunnit lida mycken skada af Nattens drottnings ansträngande
sångparti i »Trollflöjten», hvaraf den sedermera lär ha lidit en
mycket menlig inverkan.
Justina Casagli- Wässelius var Zerlina. »Med en vacker och
böjlig sångröst, god skola, behagligt utseende och mycken grace
vann hon stort bifall, isynnerhet uti Cherubins”, Papagenas och
Zerlinas roler», heter det i Dahlgrens teateranteckningar.
Don Ottavios parti återgafs af hr Lindström, om hvilken
Du Puy lär yttrat: »den karlen eger det vackraste instrument
i verlden — skada bara att han aldrig lärt sig spela på det».
För öfrigt hade han en bra teaterfigur och ett fördelaktigt utse-
ende i öfrigt, men var temligen stel i sitt spel. Han hade
egentligen icke mer än två gester, som på spe i det allmänna
kallades »den stora och den lillav, säger Arvidsson, som tilläg-
ger: »hans höga och vidsträckta tenor var en af de skönaste,
kraftfullaste röster af detta slag, med en timbre, hvars make
jag endast funnit hos Rubini».
Leporellos fordrande roll hade anförtrotts åt balettmästaren
Lowis Deland, en af de bäste komiske skådespelare, svenska sce-
nen egt. Naturen hade danat honom till: komiker, och han be-
höfde härtill intet bemödande. Hans blotta utseende egde nå-
gonting gladt och jovialiskt samt en viss barnslig treflighet, som
aldrig öfvergaf honom. Hans specialitet var att spela narrar och
enfaldiga personer. I vokalt hänseende lär han varit mindre väl
utrustad, men användes dock ganska flitigt i lyriska roler.
Äfven Masettos framställare, hr Brooman, var egentligen
dramatisk artist och anstäldes först vid Dramatiska teatern. Som
skådespelare sökte han imitera Lars Hjortsberg, egde stark or-
gan, uttrycksfull distinktion och i sitt spel ofta mycken värme.
På grund af sin ganska goda sångröst antogs han sedermera äf-
ven som sångare vid operan.
+ Måtte varit i komedien »Figaros bröllop», ty operan med samma
namn gafs icke här förrän 1821, då fru Casagli redan lemnat Stockholms-
operan och skördade triumfer i Italien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
