Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4—5 - »Don Juan» på den svenska scenen. Ett hundraårsminne af Don Cæsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ent n FAESESET EES
411
hade då uppnått 147 föreställningar, »Enleveringen» 19, »Fi-
garos bröllop» 89, »Titus» 4 och »Cosi fan tutti> endast 3.
I fråga varande jubelrepresentation inleddes med ouverturen
till »Trollflöjten?, hvarpå följde en af G. H. Mellin skrifven pro-
log, i hvilken Dahlqvist, i antik kostym med lyra i handen som
Orpheus, uppträdde. Sedan han sagt några ord om konstens höga
kallelse anropar han sångens fader att i en syn låta honom få
skåda verldens tillkommande störste konstnär. Denna bön be-
viljas honom. Molnen fördela sig så småningom och Mozarts bild-
stod på torget i Salzburg visar sig, omgifven af kostymfigurer
ur åtskilliga af jubilarens operor samt Melpomene, Thalia och
Ryktet.
Vid denna tablå afsjöngs bakom scenen BSilverstolpes ofvan
nämda hymn, lämpad till musik af Mozart. »Den vackra taflan
vann publikens bifall, men försvann allt för hastigt för att af
alla hinna fullständigt uppfattas, hvarför man begärde att få
ridån lyftad ånyo, hvilket också efterkomsX.
Derpå följde sjelfva »Don Juan»-representationen.
Dagen till ära voro de gamla urblekta dekorationerna ersatta
med nya, af Roberg målade.
Äfven kostymerna hade undergått en välbehöflig förändring.
Särskildt gladde man sig åt att Elvira mot en mera elegant drägt
fått utbytt »sin forna till hälften svenska, till hälften spanska,
papegojgröna rock samt sin vanprydande dusamell, hvilka plagg,
utan att vara särdeles elastiska, länge med rolen fått gå i arf
från den ena Elvira till den andra. M:lle Michal var ännu bland
dem, som nödgades axla sig i denna dråpliga kostym.
Denna representation gafs med åtskilliga andra förändringar,
så t. ex. slutscenen. Guvernören har uttalat domen öfver för-
brytaren. Naturen sjelf lössläpper sina fruktansvärda dolda krafter
för att förinta den som hånat hennes lagar: jorden bäfvar, det
ståtliga palatset instörtar och begrafver den trotsande brottslingen.
Allt blir tyst. Öfver slottets spillror strålar månen mildt från
aftonhimlen, och naturen tyckes i sin vemodiga stillhet sörja
undergången af det stora och ädla hon fruktlöst nedlagt i sin
förlorade son. »Detta slutmoment är stort tänkt, emedan det
till dramats underbara toner lägger ännu ett skönt, ett betydelse-
fullt ackord, som fullföljer och harmoniskt afslutar den alltför
tvärt afbrutna handlingen. Roberg har här uppträdt ej blott som
dekoratör, men som skald».
En recensent tyckte dock, att dylikt var »maskeradeffekter,
som med -större skäl borde sparas för operor, der de äro mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
