Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Budskap från Volontaire - 1. Musikalisk revy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470
Nu för tiden får man i sceniska prestationer allt för ofta
se ingen uppfattning alls. Det är derför alltid kärkommet att
få se en sådan, om man också ej går in på den.
Kristina Nilsson och Augusta Öhrström hafva — den ena
på scenen, den andra på konsertsalen — så klart och tydligt
företrädt den äkta Gounodska traditionen med dess distraherade
rubato, der de begge recitativens stämning klingar som en dold
ton under hela den gamla visan, att det torde vare obehöfligt
att närmare belysa densamma.
Jag nekar ej att det fins poesi också i den förra uppfatt-
ningen, ehuru — tyckes det mig —- af mer kylig art än spe-
cielt det Gounodska partituret angifver i sin fortsättning.
Juvelarian är en svår stötesten för den rena typens fram-
ställning. Bäst ses denna till godo, skulle jag tro, om man här
något negligerar den alltför franskt koketta musikens mening och
inte för mycket klemar med dess drill- och passage-effekter, utan
tar det hela helt och hållet å Venfant.
Så gjorde. Kristina Nilsson och det var märkvärdigt hur
på det viset Goethes Grätehen föreföll ofördunklad af den pa-
risiska Marguérite. Hon var så strålande barnsligt glad hela
vägen igenom, drillarne gaf hon som små glädjeskrik, föreställ-
ningen om att hon var »som en kungadotter» ingaf henne för
ett ögonblick en så naiv allvarlig högtidlighet för att nästa minut,
då blicken återföll i spegeln, öfvergå till det lyckligaste leende
af barnslig förtjusning. Hur hon då skakade på sitt hufvud
för att få örhängena att glittra och vände på sig för att se
från hvilken sida juvelerna skulle ta sig bäst ut! Och hennes
fina spel med halsbandet, som först trycker henne likt en slaf-
boja, hvilket uttrycktes med några få, men beundransvärdt sanna
tragiska accenter; men derpå glänser till i spegeln, dit hennes
blick åter flugit, och då att höra detta glada »ah-ha» framblix-
trande som en solglimt ur molnen för att sen öfvergå till blän-
dande solglans i den återupprepade långa drillen! Detta välbe-
räknade rubato vid orden: Nej, nej, jag är det ej (No, No, non
sei piå tu —), som togs med halft beslöjad röst, hvilken åter-
vann all sin glans i den glada tiraden om konungadottern, enligt
de naiva italienska orden »la figlia d’un re, che ognun dee
salutare!> Hvilken barnslig triumf i den fröjdefulla, litet pojk-
aktigt ryckiga drillen på detta »salutare» och hvilken öfversig-
gifven glädje i detta kristallklara höga h, som afslutade detta
konstverk > att adla en temligen banalt kokett operavals till ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
