Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Budskap från Volontaire - 1. Musikalisk revy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mA Se =
er AKA
=
oo
SELL
473
Kan frk. K. hitta på något annat i denna scen, så skola
vi med nöje åse en framställning — åå la Klemming. Men
»blandad kompott» njuter man mera af i våningen inunder.
I fängelsescenen, der hr Bruns gester kulminerade, skulle
frk. K. på slutet ej brytt sig så mycket om Faust, slitit sig
förr ifrån honom, en knuff å la Lucca skulle passat, och gifvit
sina höga toner mera pondus i terzetten. Tonattacheringen i
höjden släpper ej fram rösten i tid. Avis å monsieur Arlberg.
Den bästa prestationen uti »Faust» denna afton var onekligen
hr Lundqvists Valentin, låt vara att apparitionens rondeur kunde
motivera en herres qvickhet i mitt sällskap att gnola med i
marschen: »Jumbo kommer, Jumbo kommer, tip, tap, tip, tap»,
då löjtnant Valentin hemförde sitt kompani efter ändad strid.
Hr L:s Valentin uppväger alla andra i hop, som på senare
tiden försökt att gå i hans fotspår.
Andligen som lekamligen.
Hr Lundqvists Valentin fick så att säga sitt elddop 1876,
då Nilsson var här och sjöng Margaretha. Hennes gripande
fjerde akt eldade broder Valentin till formlig entusiasm. Och
säga hvad man vill om reflexionsspel och förhandskalkyler, till
syvende och sist blir det ändå ögonblickets stämning, det må
nu kallas entusiasm, inspiration eller hvad som helst som
åstadkommer all scenisk konsts lifsvilkor och stora grundfäste:
illusion.
Nilsson uttryckte offentligt och enskildt sitt stora gillande
af denna prestation, som hon t. o. m. applåderade från scenen.
Jag anser detta som en af hr Lundqvists bästa dramatiska
lagrar. Valentin hade ju äfven förut haft framstående tolkar,
dem det gälde få allmänheten att glömma. Svårförgätligt är
dock det fina sätt hvarpå Fritz Arlberg utförde sin första in-
tagande dissdurstrof, liksom den nobla eleganta — ja kanske
alltför eleganta — prestationen i sin helhet. Gustaf Sandströms
beundransvärda stämma lånade sedan stor charme åt Gounods
musik, men skådespelaren fattades.
Långt ifrån någon prydlig chevalier å la Arlberg, fram-
ställer hr Lundqvist med fängslande sanning en 30-åriga krigets
soldattyp lugn och godmodig med gyllene heder i hvar tum.
Man förstår hur denna representant för gammaldags tro och
heder skall taga det förfärliga slag, systern tillfogar honom.
Man klemade ej med svagheter den tiden, då svagheter kallades
laster. ’ Deraf denna nästan barnsligt storartade afsky för den-
samma, denna våldsamt frambrytande oändliga smärta öfver den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
