Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - von der Ostens gästspel, af J. A. Runström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
lyckligt vetat begagna äfven i sin tolkning af Othellofiguren,
som gör denna i allmänhet så sympatisk.
Det bör erkännas, att Nya teaterns sällskap i »Othello»
understödde den uppburne gästen bättre än man väntat. Fröken
Lundqvist lyckades i såväl apparition som spel förläna Desde-
mona det rörande, hjelplösa behag, hvarmed denna skära poetiska
gestalt står för vår fantasi, och fylde dermed den väsentligaste
fordran man kunde ega på denna rolls återgifvande. Hvad fröken
L. i allmänhet saknar (men som i denna roll gjorde sig mindre
märkbart gällande) är en starkare individualiseringsförmåga:; hon
älskar liksom. en ”månskensstämning öfver sina figurer, der allt
flyter samman i obestämda konturer. Manéret, ibland verksamt,
kan vara farligt, främst genom sin enformighet. — Hr Ranfts
Jago var som studie berömvärd. Den bottenlösa ondskan i karak-
tären kom dock långt mindre fram än den i viss mån tilldragande
ytan, som ju duperar litet hvar: det käcka soldatlynnet och den
väl spelade öppenheten och hjertligheten. Svårigheten i att
framställa Jago består just i att kunna riktigt manövrera med
detta Janusanlete hos honom, att vända det ena ständigt åt
medspelarne på scenen och det andra ständigt åt publiken. —
Som Cassio och Emilia fylde hr Lundberg och fru Gardt rim-
liga anspråk. och om det stod klenare till på en del andra hän-
der, hjelpte en smula fantasi hos åskådaren till att skyla bristen,
och denna hjelp behöfves sannerligen mången gång vid vida an-
språksfullare framställningar än Nya teaterns af »Othello».
I forumscenen ur »Julius Caesar» borde romerska folket ha
imponerat mer genom sin massa. Emellertid vrålade det onek-
ligen »med känsla och öfvertygelse» sitt bifall till Brutus och
Antonius tal med alldeles motsatt syftning, och uttryckte dermed
godt det karakteristiska för den roll det uppbär. För öfrigt
stack här Brutus” (hr Ranft) lugna värdighet ganska fördelaktigt
af mot Antonius, allt för lifliga och tyvärr ofta rätt osköna gester,
men i god nyansering tog dock den tyske skådespelaren, från-
räknadt sitt vid vissa tillfällen våldsamma patos, lofven af den
svenske. J. 4. RBunström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
