Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Från parkett, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
553
Fullbordade fakta besitta emellerttd i regeln en viss för-
måga att Verka som olja på det upprörda ordsvallet. Så äfven
i detta fallet och flerstädes både i pressen och vid teatrarna har
man redan nu en god tid bortåt nyktrat till sig och kommit till
insigten om, att kanske på det hela taget det var det bästa som
skedde och att när det kom till, kritan »vandalerna» ändå gjorde
en viss nytta. Nu kryper ock fram det ena erkännandet efter
det andra att teaterekonomien skötts högst besynnerligt och tank-
löst. Vid Dramatiska teatern ha dock sinnena varit länge försatta
i nervös oro och bestörtning. Tidigt lärde man sig nämligen der
inse, att organiserandet af en enig sjelfstyrelse var vida svårare
än att hos teaterdirektionen bevaka sina roll- och löneintressen, och
man kastade oroligt späjande blickar mot Göteborgshorisonten, om
inte han, han räddaren, som göra t skulle, äntligen skulle uppen-
bara sig, men den ena dagen efter den andra gick i orolig för-
bidan, ty han gjorde sig just inte så synnerligt brådtom och lät
t. o. m. annonsera, att ett kvarstannande vid hans gamla repertoar
i Göteborg alls inte vore osannolikt, och när han då slutligen
gjorde sin entré, voro dock inte dermed alla bekymmer skingrade,
synnerligast derför att hastigt som en blixt på en klar himmel
spred sig underrättelsen om tillvaron af ett nytt vandalattentat —
om hr August Lindbergs anbud. Kunde man tänka sig maken?
En sådan våga sträcka ut sina konstovärdiga händer mot hufvud-
stadskonstens sanktuarium och det kanske i det dubbla syftet att
tvinga dess nuvarande utmärkta konstnärer, som kultivera sin
själ och sin begåfning med mästerstycken af samma höga in-
tellektuella nivå som Småflickor, Askungen och Pappa Vindböjtel,
att sänka sig ned till Shakespeareska gammalmodigheter och Hol-
bergska och Molidreska grofkornigheter, och att »rensa» de nu-
varande gentila konstnärslederna och i stället sätta dit en och
annan ung och stilig karl. Tvi vale, det är så man kan spotta
åt. Förr emigrera vi rubb och stubb och följa »Gustaf» åter till
Göteborg, och då får den der hr Lindberg lära sig förstå hvad
det vill säga att komma och vilja ta hand om och educera oss och”
bjuda oss — sådana honorar. Olyckstillbudet synes dock, gudi vare
rande, grund kåsör kan tillåta sig är yttrandet på tal om diskussionen i
»de öfriga teatervedersakarnes bryr man sig icke om». Det är ändå
dervid fråga om män sådana som vice talmannen, Carl Ifvarsson, Liss
Olof Larsson, Lyttkens m. fl., som genom sina uttalanden måste räk-
nas under denna kategori, men deras skäl är man antingen nog inbilsk
el nog feg att ej låtsa om.
el TT
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
