Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gaf något tafatt och förläget åt mannen. De långa armarne
och de stora händerna tycktes stadskassören ej veta någon råd
med, så underligt slingrade de sig omkring kroppen på honom.
Han hörde till det slags menniskor, som väcka uppse-
ende. Föreföll han äfven en smula löjlig för dem, som sågo
honom för första gången, så kunde dock uppmärksammare
menniskor, vana att läsa ansigten, ej undgå att bemärka
den breda, hvälfda pannan och den djupa blicken i de ve-
modiga, klara ögonen.
IL.
Herr Daniel hade sin tarfliga bostad en trappa upp öfver
Görtz salubod. Det yttre rummet låg åt gatan. Derifrån
kunde man se när diligensen kom. Två gånger om dagen
rullade detta vidunder in genom Söderport under ett förfär-
ligt skrammel af jernkettingar och ett bedöfvande dån af de
väldiga jernskodda vagnshjulen öfver de spetsiga gatstenarne.
Ett mycket trefligt läge, sade man i Groenewegen — och
så lifligt.
Från fönstren 1 kammaren åt gården hade man utsigt
åt floden, den breda floden, som vattnade den lilla staden.
I detta rum stod ett bokskåp af ek, från hvars hyllor den
fine Moliere, den väldige Shakespeare, den djupe Goethe
blickade ned. En byst af Beethoven på pianot rynkade
ögonbrynen åt skinnryggarne i bokskåpet. Broderligt lutad
mot skuldran af pianot stod en violoncell i sin klumpiga, röd-
bruna låda.
III.
Rummet åt gatan, hvilket stod i förbindelse med sof-
rummet, var herr Daniels salong. Här mottog han besök och
här åt ban sin tarfliga frukost om morgnarne. Gamla möbler
med messingsbeslag. Men hvad de blänkte, dessa bord och
stolar! Steintje, herr Daniels uppasserska, använde också
alla sina fem, och var icke detta nog, så kunde det hända
att jungfru" Görtz sjelf for öfver möblerna ännu en gång
med damhandduken. Det polerade mahognyt var derför
också blankt som en spegel.
Fint och prydligt dukades bordet om morgnarne af den
fagra Steintje. »Vackra svarthufvudet» kallades hon vanligt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
