Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
Men hans moder begrafver sitt ansigte i kudden och
svarar icke.
På senare tider har han ofta tänkt på denna fråga och
detta svar.
XII.
Fäådern, sjelfva älskvärdheten i sitt uppträdande, var
sin familjs förbannelse. Det vårade länge, innan hans son
fattade detta, och när ändtligen han kom underfund der-
med, smälte medlidandet tillsammans med bitterheten, den
barnsliga vördnaden och barndomens kära minnen drogo
medlidsamt ett täckelse öfver faderns gråa hår. Heligt för-
blef honom detta, och nu, då allt längesedan var förbi och
öfverståndet, nu tackar han Gud att aldrig ett bittert ord
föll från hans läppar. I samma mån man blir äldre, blir
man ock saktmodigare. Ve oss, om icke vårt hjerta med
de framskridande åren varder rymligare. Hvarför lefva vi,
hvarför lära vi att se sakerna från så många sidor, hvarför
upptäcka vi refvorna i hjeltens pansar, lapparne på dygdens
klädnad, om icke detta skulle stämma oss mildare, sakt-
modigare; om icke detta skulle lära oss att hafva fördrag-
samhet med den mängd svagheter och dårskaper, hvilka
under ständigt kif förderfya hvarandras spel, medan hvar
och en i verldens stora barnkammare jagar efter sina egna
såpbubblor. Det är den mognare ålderns företräde, att en-
tusiasmen och oviljan sammansmälta i en enda bred, mild
sympati. Man fördömer icke längre, utan man fattar saker-
nas sammanhang, man förklarar och visar sin medbroder,
som ännu söker och famlar, hvarest man sjelf funnit sin
smula sinnesfrid. Daniel har försonat sig med sitt öde, och
med minnet af den man, som var orsaken till så många
bittra stunder i hans lif. En lefnadslust, skummande som
vinet i den bräddfulla bägaren; en oförbrännelig gladlynthet
på pligtens bekostnad; en verksam, liflig känsla utan fasthet
eller ståndaktighet; en godsinthet, som dock ej var beräknad
för långvariga prof; en af dessa menniskor, som man ur-
säktar mycket, derför att de icke synas tillräckliga; en karak-
tär, hvit af vårblom, som aldrig sätter frukt; en man som
behöll ynglingens natur till sin lefnads slut, en vinnande,
hjertegod menniska, som var omtyckt af alla; sådan var hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
