Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Pontus Wikner. Några synpunkter af Parzival
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
612
Det var naturligtvis det allmänna intrycket af en öfver-
lägsen intelligens och en öfverlägsen personlighet. Intrycket
var mycket starkt. Det förmådde lägga band på allt okynne
under hans timme och gjorde, att det kändes som en stor
skam att inte kunna sin lexa för honom.
»Det etiske talent», det hade Wikner i hög grad; han
var skapad till lärare, men ej till elementarpedagog i kri-
stendom.
Innan man för alltid lemnade skolans sfer, kom det ett
ögonblick, som var af stor betydelse för det närmare bestäm-
mandet af förhållandet mellan Wikner och hans lärjungar.
Det var det ögonblick, då dessa med fribref på fickan sam-
lades för att säga sina gamla lärare ett sista tack och farväl.
Enligt gammal god sed tillkom det då Wikner att i lärare-
kårens namn tala till de nyblifne studenterna. Det händer
väl, att frihetshänförelsens ljusa glädje åt hans bild vid detta
tillfälle gaf och ger en alltför stark belysning. Det är doek
en allmän mening, att han aldrig var mera hänförande än
på sådana dagar, och alldeles visst är, att dessa dagar genom
honom komma att räknas bland deltagarnes skönaste min-
nen. Det föreföll alldeles, som om han känt sig lättad från
en tung börda, då han ej längre behöfde stå som läroverks-
pedagogen gent emot sina disciplar, utan fick som den äldre
brodern helsa den yngre välkommen in på frihetens mark.
Han strålade glädje, och mellan de allvarliga orden, som
kunde ta tårar ur ögat på segerstolte, nybakade studenter,
kommo infall så kvicka, blixtrande och humoristiska, att man
skrattade som besatt, innan ännu tårglansen gått ur ögat.
Från sådana stunder återvände de, som ännu ej gjort
upp sin sluträkning med: skolan, till lexarbetet, och för dem
stod Wikner som den der från innergsidan öppnade porten till
det härliga rum, hvars mörka förgård skolan är. Och jag
mins . väl, huru det efter hans flyttning till Norge sades att
studentglädjen knapt kunde bli mer än half, då den ej fick
invigas af honom:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
