Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Pontus Wikner. Några synpunkter af Parzival
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
623
ungdom, som nu utgör en skamfläck för det Boströmska
lärosätet i Upsala, och som inte aktar något heligt, inte en
gång Hans Helighet Ärkebiskopen, för att nu inte tala om
de mindre helgonen i Consistorium minus. Wikner hade
den tron, att man inte borde hålla på en auktoritet, ifall den
egna öfvertygelsen bestämdt sade, att den hade orätt. Han
"gick derhän att föreställa sig, att tvifvel var bättre än van-
tro; ty af tviflet kan bli sanning, men fördomen är och för-
blir lögn. I den åsigten, att man måste pröfva först och tro
sedan öfverensstämde Wikner och den nya tiden. TI detta
sammanhang kan man erinra sig ett ord, sem han yttrade
redan 1865: »Det verkliga lifvet är ett personligt lif, och
det personligas rang är sådan, att det minsta barn, som mö-
ter mig på gatan, är oändligt mera värdt, än alla ortodoxa
eller heterodoxa systembyggnader, till hvilka man släpat tuk-
tade eller ohuggna stenar alltifrån det Babelska tornets dagar
intill nu.> (»Hvad vi behöfva».) I sitt lif visade han också,
att han hade allvar med att sätta den personliga öfvertygel-
sen öfver auktoriteten. Det finnes annars godt om sådana,
som prisa öfvertygelsens frihet och kvittra om »frihetens
stamort på jorden» men ändå höra till det slags frihetsfåglar,
som äro beredde att lefva och dö i bur.
Men om det fans denna likhet mellan nutidens unga
och Wikner, så fans det ock betydande olikheter. Han var
uppvuxen i den tiden, då man gick så försigtigt till väga
och hade så mycken pietet äfven för sådant gammalt, som
man ansåg odugligt. Man var estetisk reformvän; man sjöng
om det nya, härliga som en gång skulle komma — ur skyn.
Man talade om det; mycket och vackert. Men man skulle
ha ansett det nästan som ett helgerån, om någon funderat
på att gå åstad och sparka omkull bråten, som man såg stå
i vägen. Ja, jag tror nästan, att man inte ville ha sina ideer
realiserade. Med riktig känsla af att de då skulle upphöra
att vara ideal. Och sina ideal ville man inte mista.
Sedan man nu talat och sjungit bortåt en 40 år, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
