Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Pontus Wikner. Några synpunkter af Parzival
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
626
drag i hans karaktär. Men det förrådde väl ock en svag-
het. Det går inte att komma någonstädes framåt utan strid.
Och den tiden är förbi, då den enskilde kämpens tapperhet
kunde vinna segern. Äfven om det kan vara sant, »att den
är starkast, som står mest ensam», så är det också sant, att
den styrkan inte uträttar så synnerligen mycket i verlden.
Men det fans en sak, som visade sig vara nog stark
att öfvervinna denna Wikners innerliga motvilja för striden,
och som tvang honom att lemna sin isolering för att slå ett
slag: det var hyckleriet.
Den Wicksellska striden hade i det sedliga Upsala tändt
en stark förföljelselusta, och man fröjdade sig åt att få vara
med om en kättar-autodafé i den gamla goda stilen. Då var det
som Wikner höll sitt föredrag om »kulturens offerväsen».
Om orsakerna till och verkningarne af detta föredrag skrifver
han sjelf: »Mitt föredrags innehåll hade sin närmaste anled-
ning i den Wicksellska striden. Under denna strid hade
jag från åtskilliga håll i den visa staden känt mig omhvärfd
af en fariseisk sedlighetsanda, hvilken jag hatar mer än sjelfva
osedligheten. Åt den anden ville jag ge en örfil, och jag
hoppas jag gjort det, ehuru andeöron äro svåra att träffa.
Mitt föredrag. väckte mycken förargelse, och man uppmanade
mig att åtminstone icke låta trycka det. Men jag är ända
till vämjelse trött vid att smeka estetiskt-fromsinta öron med
idel vestanväder: någon gång måste äfven jag tala »ei blot
til Lyst>.
Denna episod ur det Upsalienska lifvet är typisk både
för den >»visa staden» och för Wikner. Den uppenbarar i
all deras glans det fromleri och den ljuskygghet, som utmärka
det uppsvenska lärosätets ledande män. Där är betecknande,
att detta Wikners föredrag, som hör till det noblaste man
kan läsa, framkallade en verklig indignation till och med
hos akademici, hvilka annars måste räknas till de bättre.
Men så lyckades han verkligen »ge en örfil åt andeöronen»>,
och deras bärare kände slaget. Men det fins ett slags öron,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
