Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Pontus Wikner. Några synpunkter af Parzival
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
625
Skälet är för Wikner karakteristiskt och visar bäst hans
kärlek till friheten och hans fruktan för att bli underkastad
andras auktoritet. :
Det var väl hans mening om föreningen före den dag,
då den genom att anordna en diskussion i sedlighetsfrågan
gaf sina motståndare ett välkommet tillfälle att hetsa allmänna
opinionen på sig. Wikner, som då vistades i Kristiania, kände
saken endast genom tidningarne, hvilka som bekant skreko
illa nog.- Så mycket märkligare är det då, att Wikner efter
att endast vara hänvisad till deras referat på begäran afgaf
det omdömet: »Om Verdandis styrelse begått en oförsigtighet
och dess ordförande ej visat tillbörlig själsnärvaro, så vågar
jag för min del icke på denna grund kasta någon skugga
på hela sällskapet såsom sådant.» Men så funnos andra,
som vågade. Man nöjde sig ej med att få allmänna opinio-
ner mot dessa unga brottslingar, som stört universitetets be-
hagliga och angenäma söner, utan man grep till den enskilda
förföljelsen i hopp att ofelbart kunna stänga dem från alla
af de maktegande tillsatta platser i landet.
Men då hade Wikner återigen kommit i motsättning till
den akademiska meningen i Upsala, då han i samma bref
talar om sin »outplånliga aktning för friheten, äfven der den
i någon mån misshandlas».
Wikner hade, såsom i det föregående flerstädes antydts,
en nästan oöfvervinnerlig skräck för att blanda sig in i
dagens strider. Han älskade friden. Men hans fridsamhet
hvilade på antagandet om den enskildes rätt till fullständigt
fri utveckling inom sin frihetssfer. Det finnes många slag af
fria. Det finnes ett som består deri, att alla lydigt böjt sina
nackar under oket, och att det är tyst bland slafhoparne.
Det var ej Wikners ideal. Men striden, der man sårar och
såras var’han rädd för. Det var otvifvelakligt ett tilltalande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
