Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Återblick på vårsäsongen, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
640
rang ökensalonger, ehuru i miniatyr. Fru Östberg sjöng sin
Ernani-aria som hon brukar, duktigt och korrekt, men utan den
nyansrikedom i recitativet, den dunkla timbrering i arian och
den mjuka koloratur i ceabalettan, som Grabow och Pyk, att ej
nämna fler, skämt bort musikvännen med. Sedan första delen
af stycket slutat med en ganska hårdhändt behandlad rullad var
det dödstyst ute hos oss i salongen. Man kunde höra en fluga
surra — d. v. 8. det lilla pianinot nere under rampen. Strax
derpå stämde fru Ö. upp med högan röst: »För denna gärd,
som vänskap ger, milt hjerta tackar Er!I»
Om fru Ö. derefter nöjt sig med det kända: Blott din
sköna bild, Ernani! — hade det varit bättre, ty rent ut hvarken
röst eller teknik gick ut med den koloraturcabaletta hon nu i
sin välmening bjöd på. Att regelbundet för hvar svårare passage
böja fram hufvudet under:intagande min mot parketten börjar
bli alltför befängdt i en seriös scen, när det repeteras oupp-
hörligt. Fru Ö. har vunnit stort och förtjent deltagande för sin
heroism att ej niga på scenen i scenen, t. o. m. om blommor
göra frestelsen gruflig. Fru Ö. borde öka sin bravur med att
icke efter konsertnummer niga, innan pianisten hunnit tappla till
slut och applåden börjat. Trebelli var svår i det fallet. . Men
hon gjorde det så lustigt med sina »Trebelli-sparkar» och sitt
lifliga minspel att man ej reflekterade öfver .det besatta i saken.
Det är ju annars alldeles som: »Si så der, gudskelof, nu har jag
gjort mitt, nu är det Er tur att göra Ert, se så ärade publik,
god afton, god afton!»
Hr Dahlgrens trefliga apparition visade sig derefter, mot-
tagen med mångas handklappningar och ett par hyssjningar (!).
Med sextioårig röst, men ungdomligt föredrag sjöng hr D. visan
om fogeln, som ej sjungit nog fastän han sjungit dagen lång,
alldeles som den värderade konstnären sjelf, som hör till visans
sångfoglar, en art stadd i utdöende. Ur djupet af den Dahl-
grenska bakfickan kom derpå fram en storrosig hufvudduk och
— har man sett på! — med van hand knyter den gamle sångaren
schaletten på sitt hufvud under studentparkettens lifliga deltagande:
»Hvi skulle jag gå fästeman förutan,
Tyna bort liksom ett blomster på rutan,
Jag står ej ut me’et längre
Tjo (falsett) ho-oj, meet längre
Men nog vet jag hvi Herrgåls Pelle på mej blänger.»
Visan är klassisk och hr Dahlgren är klassisk och den
gamla »nuckan» måste in än en gång och qväda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
