Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Återblick på vårsäsongen, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
659
I en och annan teknisk detalj — ja till och med i många
— händer det ofta att geniet besegras af den alltid vaksamma
och noggranna talangen.
En talang har vanligtvis alltid sin plats under något stort
genis skugga. Hvad Bruch beträffar, så lär väl Richard Wagner
vara den ande som inblåser mest lif i Bruchs musik i allmänhet,
kans »Odysseus» isynnerhet, Orkesterns skaplynne är dermed
klargjordt, men äfven kör och vokalnummer äro starkt impreg-
nerade af Wagners väldiga konstnärskynne.
Dock — liksom i »Frithiof> förekomma också anklanger
från annat håll, enkannerligen den nyromantiska skolan, på hvars
epigonmusik Filharmoniska Sällskapets Gadefest- bjöd så tillräck-
ligt att en omvexling med något annat nu alldeles icke skulle
ha. skadat.
Emellertid är Bruch mera djerf och kolorerad i uttrycksmedel
än Gade. Man finner detta, jemförande t. ex. den senares demon-
kör med den förres skuggkör eller den förres sirénkör med den
senares. Alla dessa fyra nummer höra för öfrigt till det bästa
i resp. kantater, Korsfararne och Odysseus.
I den senare mer än den förra musiken är kören det huf-
vudsakligen värdefulla. Nästan alla körsatser äro af intresse,
flera verkligt imponerande genom en med stor talang åvägabragt
förening af de olika. uttrycksmedelns egenheter, som ofta nog
frambringar särdeles präktiga resultat.
Solonumren äro deremot tillbakasatta och inga värre än
hjeltens. Här har Wagners inflytande varit af olycksbringande
art (få kompositörer torde också vara så äfventyrliga som han för
sviten). Den annars naturliga och afrundade melodiken kaflas
hör ut till långa platta remsor, hvilka totalt blanda bort den
röda dramatiska tråd, som går genom körernas brusande lif.
Finner man dessa senare någon gång väl uttänjda, är detta nästan
regel vid åhbörandet af solonumren, en liten sång af Nausikaa
möjligen undantagen. Här träffas Bruch och Gade åter, d. v. 8.
den Gade som gjort sig saker till Rinaldos och Petus soli i
Korsfararne. Minst sagdt lika gäspretande om ej mer —
te sig Odysseus och Penelopes soli, särdeles är Penelopes sorg
af sorgligaste art. Mer intresse lyfter onekligen Nausikaas parti
och i den duett, hon sjunger med Odysseus, blir förvånande att
omtala äfven nyssnämnde outtröttlige resenär underhållande.
Annars är hans parti af den natur att man nästan håller med
gubben Homeros, som på sitt olympiska vis smått skalkas med
den talföraste bland talföra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
