Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - En slocknad stjerna. Några ord med anledning af Elise Hvassers afsked från scenen, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
669
karakter han aldrig lyckats uttömmande och fullt tydligt teckna.
Att han nu med åldrad apparition och medtagen rosslig stämma
mindre än någonsin förmådde uppbära den, är klart, men be-
höfver ej vara nedsättande för den i så många andra roler så
framstående och präktiga konstnären. Hr Hanson hade lyck-
ligtvis blott ett mycket litet tillfälle att låta sin predikar-
stämma ljuda och hr Törnqvist som den olyckliga Niels gjorde
den stackarn än mer olycklig än han tålde vid. Frk. Sandell
visade att farsjäntorna ej hos henne utsläckt den verkliga konst-
närsgnista, som besjälar henne. HElines repliker bevisade detta,
men tillika den brist på öfning, som naturligtvis vid én k.
teater, vanskött som vår, måste förefinnas, då det gäller att tolka
ett mästerverk. En scenisk instruktör af aldrig så underlägsen
kapacitet, hur mycket mer då hr Christiernson, borde ha gjort
frk. Sandell uppmärksam på all den gripande poesi, som ligger
fjettrad i Elines slutord: God natt, min mor, då den sina dyraste
illusioner så snabbt och grymt beröfvade unga flickan släpar sin
gränslösa sorg och sitt krossade lif in i sin hvilokammar för att dö.
Frk. Sandell sade de orden helt nonchalant, med hufvudet
vändt mot fonden, alldeles som en utfaren och schackmatt nyss
hemkommen baldocka, som icke orkar ordentligt taga god natt
af sin mamma.
Det gaf ingen stämning, ingen aning om ett sorgespel. Nej,
» Mitt sorgespel jag måste spela ensam.»
Och det gjorde Elise Hvasser som en hel karl. Ty det
ligger något af karl i denna myndiga, hersklystna fru Inger,
mindre kanske dock denna afskeds-afton än annars brukade vara
fallet. Den djupa rörelse, som låg under alla fru Hvassers presta-
tioner denna afton, förtog något af den karlavulna sträfheten,
det. titaniska trotset hos den majestätiska fru Inger. TI stället
fingo de vekare momenten en så mycket sublimäare tolkning.
Särdeles scenen vid skrifbordet har jag aldrig sett Elise Hvasser
genomföra med en sådan illusorisk beklämning, en så genom-
gående väl framstäld nervositet. (Här var att lära för vissa Fran-
cillons!). Det var för öfrigt hela denna afton i fru Hvassers
sköna stämma något egendomligt vemodigt och klagande, som
medvetandet om det gripande i representationen förlänade ännu
innerligare och djupare verkan än vanligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
