Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7—8 - Våra större och mindre skalder och deras senast utkomna verk. En literatur-psykologisk studie af Justus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
687
att han borde taga sig en hustru, ohöfviskt svarade: gerna
pappa lilla, men kan du säga mig hvilkens.
Dess bättre visar emellertid, som vi redan antydt, herr
Wirséns senaste opus en både allvarligare och mera ortodox
pregel. Venus och Bacchus ha ej längre i honom någon för-
herrligare (i dikten åtminstone; herr Wirséns nuvarande enskilda
lif känna vi ej till, anse det ock ligga utom äfven en med
karaktersdrag sig sysselsättande literaturkritikers domvärjo). Den
katolska madonnadyrkan har äfven, måhända genom inverkan af
Strindbergs qvinnofiendtliga skrifter, lemnat rum för en mera
rättrogen tillbedjan af hennes son.
Kristusdyrkan — om den förste personen i gudomen talar
berr af Wirsén just aldrig — är den röda tråden i dikteykeln
»Vid juletid». Emellertid ha vi mycket svårt att förlika oss
med det slag af kristusdyrkan herr af Wirsén tagit patent
på. Det är ej den Kristus, som gaf de gamla dogmerna ett
nytt lif, som predikade fridens och kärlekens lära och till sist,
då han på korset dog för sin tro, med sitt lif beseglade sin
djerfbet att tänka fritt snarare än i enlighet med den tidens
konsistoriella myndigheters uppfattning rätt samt-af fariseerna
på sin tid betraktades som folkförledare, det är ej mannen
Kristus herr af Wirsén tillbeder, nej, det är Kristus som —
lindebarn.
Det, för att tala på rena allvaret, barnkammarpjunk, som
en dylik gudlighet utvisar, har åtminstone på oss gjort ett mycket
obehagligt intryck, och dessa ideligen återkommande sockersöta
fraser om »det återvunna barnasinnet» och att »det var ett barn
som gaf mig handen», »ett heligt barn sin famn mig bjöd» o. d.
synas oss snarare tyda på en utlefvad natur som blifvit barn
på nytt än på en Mmergful och manlig trosstyrka. Det ger oss
ock anledning att antaga, att den nyvunna fromhetens källa
snarare är att söka utom än inom den fromme sångarens eget
bröst.
Detta pjunk är det ena utmärkande draget vi tro oss ha
funnit i den ortodoxvordne diktarens gudlighet. Vi komma nu
till ett annat.
Vi ha aldrig kunnat försona oss med den »kristliga> upp-
fattning af barmhertigheten, som gör den till en sorts passe-
partout till himmelriket, den välgörenhet, som utbetalas här för
att bära ränta i en annan verld. Oss synes den stöta allt för
mycket. på procenteri för att ha något större värde än det en-
dast mera systematiskt reglerade aflatskrämeriet. Skall man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
