Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Den trohjertade doktorsfrun såg härvid Daniel rätt i
ögonen. När han tystnade, räckte hon honom handen och
tryckte varmt hans. Amnet togs aldrig vidare upp af henne.
ÄN DOVE
Doktorns familj var för Daniel vorden ett nytt hem.
Han kunde komma dit när honom lyste och mottogs alltid
som en af familjen. Doktorn, som, alltid färdig att taga
hans parti, var bittida och sent, dag och natt ute på vägar
och stigar i sin lilla schäs, räckte Daniel båda händerna,
så fort han träffade honom. »Han är en hedersman»>, sade
eskulapen, >»sträng mot sig sjelf och välvillig mot andra,
Det är som jag vill ha det. Jag har en gång sett denne
saktmodige, till utseendet så kroppsligt svage man lida plå-
gor med "ett mod, som bjuder aktning. Han har aldrig be-
svärat mig för litet ondt i fingret eller för en stickning i ögon-
håren, likt så många andra karlar i kjolar som jag känner.»
Doktorn påminde Daniel om hans fader: samma glad-
lynthet, samma helsa och lefnadslust, fastän här parad med star-
kare karaktär och mindre lättsinne. Han lefde helt och hållet
för sin konst och sin vetenskap, var något sträf mot sina
bortskämda förnämare patienter, men god och välvillig mot
de fattige. Han unnade sig knapt tid att äta, intog mån-
gen gång sin middag på stående fot och kastade sig derpå
halfmätt i suffletten. Bara i väg! Dessa ord omskrefvo
hela hans lif. På de mest obanade vägar, i ur och skur
kunde man se honom med pelsmössan neddragen öfver öro-
nen; de ljusgråa ögonen tindrade under det ludna pelsbrä-
met och på det röda helskägget frös andedrägten till is.
Belåtnare menniska fans icke på jorden; ingen, som var
känslolösare. mot inbillade lidanden, men ej heller någon
som var ömsintare och mera deltagande för det verkliga
lidandet. Hans allvarsamt sjuka patienter lågo honom med
centnerstyngd på hjertat.
Satt han en afton och teg med sammanbitna läppar
utan att röra vid aftonmåltiden, så visste hans hustru, hvad
klockan var slagen. »Går hon inte igenom?» hade hon en
gång vågat hviska. Doktorn hade då ryckt på axlarne, lagt
armarne i kors och kastat sig hit och dit i länstolen. FEfter
den betan hade hustrun aldrig frågat vidare.
Två dagar om året tog sig doktorn permission. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
