Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sprang då bokstafligen ifrån sin praktik för att slå sig ned
på ett landställe i närheten, som en vän upplåtit åt honom.
Under dessa två gånger t tjugufyra timmar låtsade doktorn,
som om det ej funnits några sjuka. »Louise, jag är ränte-
tagare», voro de första ord han yttrade, när han steg upp
om morgonen. »Hvilket lif! Åh, hvilket lif.»
»Stoppa mig en pipa, jag skall ut och se på mitt jorda-
gods.> Sedan kunde man se hopom spatsera fram och till-
baka på sin egendom. Pipan gick dock snart 1 kras, ty
den gode doktorn stötte emot än här än der, medan han
smög sig mellan blomrabbatterne och till. hälften stack fram
hufvudet mellan buskarne, i det han förtjust ropade: »inga
patienter, inga patienter.» Kom någon af en händelse åt
trädgården till, medan doktorn var ute på sin promenad,
så gaf han honom en ilsken eller skygg blick. Blott han
luktade en patient, tog han ögonblickligen till benen; tag
sedan fatt honom, den som kunde!»
Hustrun, frisk och outtröttlig, var som skapad för denne
man. Hon höll sträng ordning i sitt hus. På tjugu dagar
kunde hon dressera den dummaste bondpiga. Hennes dött-
rar sågo på hennes ögon, liksom orkestermedlemmarne på
kapellmästarens taktpinne. Men det oaktadt hade det icke
gått med henne som med honmyrorna, hvilka efter parnin-
gen förlora sina vingar. Hon slog blott ihop sina vingar
om dagen, när hon sysslade i kök och visthus, men hon
vecklade åter ut dem, så snart lampan var tänd.
Sittande. mellan sina båda fagra döttrar — den äldsta
var redan sjutton år — framtog hon sin stickstr umpa och
sin bok. Hon läste högt, medan hon stickade, en konst
som kräfver öfning och sådana skarpa fältherreögon, som
doktorinnan var 1 besittning af.
Ett och annat quatremains förekom äfven. När Da-
niel infann sig, slog han sig ned vid pianot. »Farbror Da-
niel» kallade flickorna honom. De sleto i honom och höllo
af honom. Han fick knapt tid att öppna dörren, förrän
hans väninnor flögo emot honom. »Mamma, mamma, nu
är farbror Daniel här» De togo honom imellan sig och
så bar det af till pianot — han måste fantisera, antingen
han ville eller icke. Stundom voro de toner, han fram-
trollade, så friska och känslofulla, att hans älskv: nde åhörar-
innor lade bort sitt arbete och sakta smögo sig fram till
pianot. När de sista ackorderna förklingat oc sh. han lyfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
