Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
750
nots tickande inuti rummet och regnets tickande ute på
rutorna drömde de gamle ljufva drömmar om sin egen
ungdom.
Men doktorn påstod, att deras mor dansade, bättre, när
hon var ung. Och så ville döttrarne nödvändigt att mamma
skulle dansa.
»Jag aktar mig nog för att göra mig till ett åtlöje
för de unga», sade husmodern leende.
»Hjelp mig, Daniel», ropade doktorn, »de sakramen-
skade flickorna hafva mig fast. Se så, barn, seså, mina ben
äro för styfva. Nå, så i Guds namn, låt gå då.>
Och doktorn lyfte först det ena benet och sedan det
andra en handsbredd från golfvet, tung i vändningarna som
en elefant och hufvudet bakåtlutadt.
» Nej, se pappa, se pappal»
»Tyst barn, icke skratta så der», förmanade modern, som
sjelf satt och skakade på sin stol af undertryckt skrattlust.
»Har man sett på, de der näsperlorna göra narr af sin
gamle far», ropade doktorn. »Du har varit klok, Daniel,
som icke gått och gift dig. Och dock, era flickslinkor, kan
jag försäkra er, att det ej funnits någon bättre valsör än jag.»
»Ar det sant, mamma?»
Det var ej rådligt att tvifla på den saken, ty — och det
var det lustigaste af alltsammans — då vardt doktorn ond.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
