Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
749
ögonen från instrumentet, fick vår vän blicka in i ett par ljuft
rörda flickansigten. Flickorna lösgjorde sig långsamt från
hvarandra och räckte honom hvar sin hand med ett: »Tack,
farbror Daniel!» Den kärlek, den ensamme ungkarlen eg-
nade sina vackra väninnor, öfvergår all beskrifning. Han
egnade qvinnan i allmänhet och den unga oskyldiga flickan
i synnerhet, denna fina, ridderliga hyllning, som pryder
mannen och aldrig är en förnärmelse mot qvinnan. De
unga damernas födelsedagar voro riktiga högtidsdagar för
honom. De föregingos merändels alltid af hemlighetsfulla
utflygter å Daniels sida. Någon småsak, hvarmed man kunde
glädja en ung ficka, var det alltid jemförelsevis lätt att
uppspåra i hufvudstaden, och Daniel sökte med -en ifver,
ett intresse, en noggrannhet, som hade det gällt att göra
en vetenskaplig upptäckt.
Presenter, som man får, äro som blommor; en del
prunka i de grannaste färger men sakna doft, andra åter
äro blygsammare och hafva en enklare färgprakt, men i
stället ega de denna fina doft af hjertlighet, som gör dem
så dyrbara för oss. »Ser du icke att flickan vill ge dig
en kyss?» ropade doktorn. >»Se så, karl, du går ju redan
på fyrtitalet.> Och Daniel mottog på kinden de friska
läpparnes tack med lika mycken förtjusning, som jag tror
vi skulle göra litet hvar .... ända till våra dagars slut.
Hvilken lycklig familj, hvilket angenämt hem, hvilka goda,
blida, förnöjda, gästfria menniskor! Tänk bara en afton på
senhösten; regnet smattrar på fönsterrutorna, medan brasan
sprakar i kakelugnen. Doktorn sitter i sin länstol och be-
undrar sina döttrar, som omslutande hvarandra, lätt sväfva
öfver golfvet i valsens behagliga rörelser.
Kan det väl finnas någon angenämare syn, tänkte Da-
niel, då han allt som oftast vände på hufvudet efter flic-
korna, medan han skötte pianot, kan det väl finnas någon
behagligare anblick, än två sådana unga väna, smidiga,
väsen, i sin ungdoms fullaste fägring, röra sig efter musi-
kens rytm. De gamle sågo på och markerade takten med
fingrarne, och på de sträfvaste drag spelar ett leende.
Ungdomen gjorde, att vädret syntes vackert, och för-
länade de långsamt framskridande timmarne vingar, så att
de ilade undan med snabbare fart. Det sammankrympta
bjertat, från hvilket ungdomens vår längesedan flyktat, fyl-
des med sällhet af den ljusa, glada ungdomen, och vid pia-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
