Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Återblick på den musikaliska vårsäsongen, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
780
buffoneri under Paminas gudasköna aria, nu som alltid en af fru
Edlings ädlaste prestationer. Deremot hade hennes nattliga
majestät lagt sig till med ett för »en kunglig person» opassande
sätt att dedicera sina forityrer enkom åt en ärad parkett.
Det tar sig alltför vänskapligt ut, när det är fråga om grann-
låter i en aria ur en opera-seria och till på köpet i denna passio-
neradt majestästiska musik: En afgrundslåga rasar i mitt hjerta!
I mis-en-scenen ställer man sig icke librettons befallningar
till efterrättelse vid ett mycket vigtigt ställe. När det älskande
paret gått genom eld och vatten och bestått sitt prof med heder,
så sjunger kören: »>Kom, templets portar öppna sig». Men det
är just hvad de icke göra. Man ser Tamino och Pamina taga
några steg upp på ett slags källartrappa, men de svarta portarne
i fonden öppna sig ej för dem — i publikens åsyn, åtminstone.
Om hr Christiernson sedan låter sig angeläget vara, sen ridån
fallit, vet jag ej, men det kan ju tänkas. Men en effekt är
förlorad: ljuset ur visdomstemplet strålande emot det ur pröf-
ningarnes skärseldar lyckligt segrande menskoparet.
Hvarför snålas med visdomsljus? Skulle sådant till äfven-
tyrs — —??
En annan brist är bristen på presentabel orm. Den nu-
varande tjenstförrättande reptilen tycks nästan vara hin sjelf,
så tillvida som denne potentat ju kallas den gamle ormen och
gammal synes den ifrågavarande vara om något. Han har ju
så svårt att krypa, stackare.
Japanska prinsar måtte mer än andra prinsar vara rädda
för dylika kräk, när ung Tamino kan väsnas så för den der
lilla gröna slingrarens skull.
Ja, det tycks stå klent till med det djuriska elementet
inom k. teatern numera. Taminos musikälskande lejon tycktes
ha med döden afgått (måhända i förskräckelsen öfver Trollflöjts-
representationerna på 70-talet) och Papagenos vidunder voro
hvarken så många eller så förfärande som förr i verlden. Äro
de kanske realiserade till fabulösa pris för utrymmes vinnande?
Annars skulle man nästan tycka att direktionen kunnat upp-
offra en eller annan sångare med obeskriflig röst till förmån för
t. ex. ett par lejon, som kunna ryta så det gör en godt ända
in i själen.
Det saknas lejon vid k. teatern. Om det saknas rytningar
för det, vill jag lemna osagdt.
sk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
