Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Återblick på den musikaliska vårsäsongen, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
783
Hr Ohlson hade från Melchior, som blott Har 2 repliker,
ryckt upp i Julianos parti. Icke heller han förmådde tillfreds-
ställa de stränga turnyr-anspråken och »fina Q», som artisterna
kallade N. D. A:s recensent, klagade högljudt öfver Julianos
brist på god ton och Horaces (f. d. Eugåns) brist på god röst.
Det var för femton år sedan, men ej dess mindre sjunger samma
sångare med ännu i dag i denna opera och tiden har ej ökat
rösten. Hr Ohlson har afstått åt honom sin rol och sjelf
anammat hr Strömbergs, lorden. På detta sätt gör hr O. en
rundresa genom hela operan, så att han kan ge den solo till slut.
Horace har efter Torslow sjungits af hr Ödman, som i
dramatiskt hänseende var så naiv att en recensent fann honom
»charmant». Efter Uddman fick Janzon Gil Penz och har be-
hållit den rolen. Deremot har fru W. Strandberg måst lemna
sin fickrol och som fru OC. Strandberg under tidens gång efter-
trädt frk. Jacobsson som Perronella tog fru W. Strandberg genast
den rolen. »Slägten är värst.» Fru O. Strandberg hade då
intet annat att göra än återvända till sin högmodiga nunna, der
tidningen »Vikingen» en gång komplimenterade hennes »sträfhet»,
ett sakkunnigt beröm, då man erinrar sig denna avisas norska
och morska artiklar.
Frk. Vendela Andersson, som gifvit titelrolen i Göteborg
på Blasieholmen, den tid då hr Josephson försökte »operera» der,
och senast å k. operan, har gifvit rolen raskt och lifligt, men
ej med denna skälmska gratie och detta poetiska behag, som var
Olefine Moes hemlighet. Ej heller har frk. Andersson någonsin
förmått ge den stora scenen som hon, kupletterna med denna finess-
fulla detaljering, denna skalkaktighet, som ligger under de fromma
orden och visar hur road den unga flickan i alla fall varit af
alltihop trots rysningarne. Men denna genanta jemförelse åsidosatt,
kan man ej förneka prestationens förträfflighet i många fall, sär-
deles i spelet. Fru Edling spelade Brigitta med en kraft och
mäbbighet, som man ej förr sett hos Brigitta, och sjöng i Auberstil
— en stor kompliment, då man betänker fru E:s mångsidighet,
att ena qvällen jollra: »Vet ni då hvart Ni bör gå?» och den
andra snyfta: O Maria, du smärterika!
Fru W. Strandberg var en lika bra Perronella som förr
Brigitta och höll duktigt reda på — hr Rundberg, Melchior,
han med de två replikerna och de kurtisanta fasonerna mot
Inesilla, som förr hette Leonora. Hr Ohlson var ganska engelsk
i uppsyn och sätt med något svensk-engelsk »brytning». I slutet
af andra akten står han alldeles stilla med ett ljus i handen tills
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
