Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Återblick på den musikaliska vårsäsongen, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
782
käring som alltid och en sångerska, som nyss förut kreerat Valen-
tines stora parti, sjöng nu — gumman Ursulas. Det var fröken
Ström, hvars sköna röst så snart förlorade sig. I älskarens
rol, som då heter Eugåne, uppträdde Olle Strandberg, som på
den tiden komplimenterades för »ledighet och liflighet i Auberska
operor, som ligga så bra för hans talang». För den som sett
hr S. under senare delen af hans artistlif låter detta nästan
ofattligt, men jag antecknar det som ett faktum, att såväl i
»Hvita frun» som i Aubers operetter berömdes af ganska stränga
kritici hr Strandbergs »dramatiska talang».
Don Julianos parti gafs af hr — Sundberg, som alltså för-
sökt sig också som operasångare. Hr S. lär ha varit »ledig och
liflig)? men ej nog elegant för en grand seigneur, eller som en
recensent skrifver: »en hidalgo har dock ej den turnyr, som hr
S. nu visar (!)». (AB. Dec. 45).
Ouverturen ansågs osammanhängande, orkestreringen ofta sim-
pel. (Tänk om dessa herrar lefvat nu och hört ouverturen till
»Paul och Virginie» eller nutida orkestrering — hade de ej
dött förr, hade det väl händt deraf!)
»Svarta dominon» lades efter fru Liedbergs snart inträffade
död in i garderoben och togs ej fram förrän efter två decennier
att kläda fröken Gelhaars vackra axlar. . Hon var charmante i
alla afseenden, ehuru i sången ganska oberäknelig, så att Ludvig
Norman mången gång godmodigt skakade på hufvudet när den
med medfödd koloratur så rikt begåfvade sångerskan drillade och
»skalade» upp och ned så att orkestern alldeles höll på att
tappa koncepterna, utsatt dertill för en gäckande skärseld från
ett det grannaste ögonpar som någonsin blixtrat från vår operascen.
Arlberg var då en elegant Juliano. Om hans turnyr fann
nåd för professor Bauck vet jag ej, men deremot ansåg prof. B.
och många dertill älskaren ganska klen. Det var dock — Ar-
noldson, som kort förut vunnit så lysande segrar i Hugenotterne
och Oberon. Fröken Harling öfvertog denna opera som många
andra efter frk. Gelhaar, men det var först 1873 som Svarta
dominon upplefde sitt andra glans-skede. Olefine Moes tolkning
står ännu i alltför friskt minne för att behöfva många ord. Hon
göt en poetisk charme öfver rolen som ingen före eller efter
ännu och var i alla hänseenden beundransvärd i denna rol. Fru
W. Strandberg var också en förtjusande Brigitta och frk. Agnes
Jacobson en lika duktig Perronella som klen — Nattens Drott-
ning, hvilka begge partier hon samtidigt hade på sin reper-
toar (!).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
