Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Återblick på den musikaliska vårsäsongen, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
787
dervid förklarade att det egentligen var fru Stenhammar, som
sjöng, »hon stod i kulissen eller satt under bordet» (!).
»Stod i ku — satt under bor — så det är då ingen skam
till hur de stackars aktriserna förtalas på sin bak. Jag ska
säja honom, min gunsti herre, att jag såg Clara öppna mun,
ja det gjorde hon och då var min herre kanske inte född ännu
och sådana tänder hon hade —! Min herre hade vid den tiden
säkert inga alls —!»
En annan recett-tagare var hr Lundqvist. Men han hade
otur med sina program. »Konung för en dag» annonserades
först, men måste i anseende till hinder inställas. Derpå kom
»Lohengrin? och fröken Almati skulle efter sin beklagliga långa
frånvaro i Göteborg och Köpenhamn (1"/, vecka) der göra sitt
högtidliga återinträde på vår scen, hvarjemte hr Behrens skulle
medverka, som vanligt »för sista gången». Men hur det var
så blef det ingenting af med det heller. Fröken Almati reste
till Paris »der hennes föräldrar uppehålla sig», som en tidning
upplyste, på det att allmänheten ej må oroa sig öfver den lilla
stora sångerskans öde i fjerran land. Richard Wagner vek dock
ej från programmet, ty nu blef det »>Tannhäuser», som annon-
serades. Hr Behrens skulle medverka i Landtgrefvens rol. Onek-
ligen var detta val af hr Lundqvist klokare än »Lohengrin).
En recett-tagare bör framförallt ha något att beställa i sista
akten, då publikens stämning (med eller utan nedre våningens
inflytande) blifvit höjd och applåderna lättare att få i smatter.
Erinrar man sig nu hur hr Lundqvist uppträder i: sista akten
af Lohengrin finner man hur grufligt litet hans situation lämpar
sig för applådsalvor, lagerkastning, bugningar och slängkyssar.
Han bäres ju in på en bår och ligger stilla under ett svart
skynke, en ättehög lik, en qvarts timma, bäres derpå ut och
nedsättes af de ’pustande drabanterne så fort som möjligt och
till och med förr. I »Tannhäuser> deremot har hr L. en lång
solo-scen i sista akten, ypperligt egnande sig för utbytandet af
tankar m. m. med en charmerad salong. Om det nu till sist
blef »Tannhäuser» som gafs eller icke på hr Lundqvists recett-
afton, har jag mig icke bekant. Jag läste visserligen en notis
derom i Dagens Nyheter morgonen derpå, men med säkerhet
vet jag ingenting derom.
Hr Behrens begynte efter denna recett ånyo sina »sista
uppträden». »Wilhelm Tell» skulle ges, »Martha» skulle ges,
balett-recett skulle ges och mycket mer, »men hur det var må
Gud allena veta». Jag följde icke kungliga svenska operan till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
