Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Återblick på den musikaliska vårsäsongen, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
789
som allt af Söderman. Af samme saknade kompositör gafs det
lilla körverket »Hjertesorg». Hur enkelt, lättfattligt, anspråks-
löst, men hur i hvarje ton genombäfvadt af inspirationens heliga
glöd, af ett sannt poetiskt sinnes svärmiska känslorikedom och
fängslande omedelbarhet!
Publiken hedrade sig och verket genom att bissera det-
samma. Det framfördes utsökt väl, så af kör som orkester. I
solostämman saknade en och annan måhända frk. Öhrströms
patetiska föredrag, men också fru Hdling sjöng med stor för-
träfflighet, som den aktade sångerskan måhända likväl utvecklade
i än högre grad uti »Signes visa», en af Ludvig Normans bästa
inspirationer och — fru Edliags också.
En nyhet för många var hr Svedboms »I Rosengården».
Efter några takters förspel begynner en täck och behagfull kör
med fritt behandlad tenorstämma, hvars sammanfogning med dam-
kören åstadkommer rätt egna harmonier. Harmoniseringen är
föröfrigt kalkylerad på den Södermanska fjellmusiken och bättre
förebild står ej att få. Ett särdeles vackert ställe är rallen-
tandot före fanfarerna, likaså stegringen vid »midsommartider»
mot slutet. I sin helhet är detta körstycke arbetets helgjutnaste
del. Prinsessans klagovisa strax derpå är dock rätt karakteri-
stisk med vackra anklanger från Söderman och Hallström, men
sjelfständigt och dramatiskt utarbetad. Den något för ofta före-
kommande tonföljden af qvart och underdominant ger dock vissa
partier en något maniererad anstrykning. N:o 3, Svennens sång,
börjar karakteristiskt och klingande och erbjuder en särdeles
lycklig modulation i moll, men förlorar sig i fortsättningen. Den
friskhet och omedelbarhet, som texten fordrar, uppnås ej genom
enharmoniska förvexlingar, harmoniska och disharmoniska för-
vecklingar, oklara ackordföljder o. 8. v. Vissa vändningar äro
rätt godt funna, men man märker för mycket hur pinsamt de
blifvit sökta dessförinnan. Vi hålla med hr Hallén att det är
skada det fruktan för imitation eller banalitet hindrat komposi-
tören att hängifva sig åt längre, mer flödande och ostyckade
melodibildningar, som rätt hållna, lika godt om ej bättre, karak-
teriserat innehållet, till hvilket hr S. nu begagnar en alltför vid-
lyftig på samma gång som intetsägande apparat. I det fallet
liknar han nästan — rysligt att säga — hr Hallén sjelf.
Aftonkören är mild och lugn med fasta basar som afton-
körer pläga ha det. Munklåten är ganska originell och damernas
: planissimo dervid fint och välplaceradt. Både text och musik
slutar utan någon sluteffekt, svennen säger kungadottern godnatt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
