Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Kronjuvelerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
qvintetten, ett lifligt och väl ordnadt konversationsstycke, samt terzetten,
som åtminstone ej saknar effekt, hvaremot den magra sopranarian samt
finalen (hvarom vi ofvan ordat) utan tvifvel utgöra operans svagaste
sidor. Författaren har sålunda minst lyckats uti den sista delen af sitt
verk; han tycks emellertid ha hoppats på de muntra dansmelodierna, och
äfven här har den verldskloke mästaren ej missräknat sig.
Operans utförande vittnar ej öfverallt om troget memorerande och
i det hela ännu mindre om den fart, den élan, som är den franska
speloperans lifselement och fåfängt söker få makt med vår svenska flegma.
Emellertid bör man ej försumma att höra fröken Wetterstrands förträft-
liga koloratursång, hvilken isynnerhet i den vackra boleron och de båda
fiorityrariorna framträder i hela sin glans. Fru Strandberg, fin och liflig
såsom vanligt, bör ock nämnas med beröm; vi erinra henne blott att i
boleron ej låta respirationen förleda sig till att pausera vid förhållnin-
garne, emedan den harmoniska effekten derigenom går förlorad; äfvenså
tillstyrka vi ett noggrannare iakttagande af ensemblen uti den sista ter-
zetten. — Herr Willman ger här nya och öfverraskande prof på sina
artistiska framsteg; han träffar ganska lyckligt den blandade ton af för-
slagenhet och äfventyrlig djerfhet som ligger i rollen; derjemte bör näm-
nas hans ovanligt tydliga ’artikulation. — Herr Strandberg, som i all-
mänhet tyckes finna sig bäst, då han undgår den sentimentalitet, hvilken
eljes plägar tillhöra hans fack, ger Enriquez i allmänhet med lynne och
har öfver hufvud här ett af sina tacksammaste partier. Herr Uddman
ger Campo Mayor med sin vanliga teatervana, dock behöfver hans håll-
ning mera grandezza och en mera markerad ton af en intrigant hofman.
Herr Dahlgren har ett biparti, hvari hans röst gör mera effekt än hans spel.
Pjesens uppsättning i dekorationer och kostymer är som vanligt ut-
märkt vårdad. Med tilläggande af något mera lif och precision i ut-
förandet bör denna intressanta opera ännu länge bibehålla sig hos oss.
Ehuru man måste erkänna att recensenten röjer en studerad
musiker, kunna vi dock icke dela hans åsigt i allt. Han miss-
tager sig, så väl som många af våra nuvarande auktoriteter.
anseende att endast den tyska skolan med sin breda stil och
öfverlastade instrumentation är den absolut rätta. Ett bevis
på Aubers genialitet finna vi i ett litet nummer som för det
mesta halkar ouppmärksammadt förbi, sarabanden i 2:dra akten,
hållen i fullt klassisk stil, fint och elegant utarbetad. Skada
blott, att situationen på scenen icke tillåter oss att få höra
den i sin helhet.
Er
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
