- Project Runeberg -  Ur dagens krönika : Tidstaflor/Månadskrift för skönliteratur, teater och politik / 1888 /
799

(1881-1891) [MARC] With: Arvid Ahnfelt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Kronjuvelerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

den farligaste klippan för dramatikern och den förstår Scribe förträffligt
väl att kringsegla. Ett bevis på författarens takt som librettist är att
han bevarat stycket för utseendet af en »Haupt- und Staatsaktion»
och så mycket som möjligt låtit hofintrigen träda i bakgrunden; ehuru
ofta af god verkan i en talpjes är en sådan ofta oanvändbar till
musikalisk behandling. Deremot har han i 1:sta akten företrädesvis
framlyftat de karaktäristiska zigenarscenerna och Katarinas mystiska upp-
trädande som gifva ett särdeles lyckligt musikaliskt stoff. Afven 2:dra
aktens eleganta ensemblenummer och konversationsstyckena i den 3:dje
gifva tonsättaren tacksamma momenter för handen, hvaremot ett och
annat enskildt nummer (såsom den första duetten i 2:dra akten) innebär
för den musikaliska behandlingen ofruktbara ämnen. Afven kan man
ej frikänna den eljes underhållande dialogen från åtskilliga longörer,
hvilka dock i originalet utförda med fransk velocitet, måhända äro min-
dre märkbara. Pjesens rikedom på pikanta och underhållande motiv
äterfinnes ock i musiken, hvari det finaste skämt, de qvickaste vändningar
korsa sig under formen af lätta, ständigt skiftande melodier. Men konsten
är lång och lifvet är kort; detta har Auber väl vetat och derför, då
det senare ej kan förlängas, i stället stundom förkortat den förras, hans
pensel har merendels varit för snabb, för att gifva taflan den tids- och
lokalfärg, som just här med så mycken fördel kunnat anbringas, hvar-
för operan egentligen ej eger någon total karaktär och ej frambringar
det deraf beroende intrycket. Zigenarväsendet är skildradt med djerfva
och vilda toner, men de sakna den fantastiska karaktär som man här
väntar; Katarinas romantiska böjelse för det fria lifvet bland skogarnes
barn är den princip, som skall ge någon enhet åt den kameleontartade
gestalten med dess kapriciösa gratie, dess skalkaktiga lynne — men äfven
härom har komponisten föga att förmäla. Med ett ord, det romantiska
elementet, hvilket isynnerhet icke bort saknas i ett drama från den He-
speriska halfön — dermed befattar sig Auber i Kronjuvelerna lika litet
som i sina öfriga verk, så vidt vi känna dem. Mest obesväradt visar
sig det Auberska lynnet i sista aktens final, der en galoppmelodi funge-
rar såsom portugisisk kröningsmarsch från 1777 och tillika användes vid
drottningens högtidliga förklaring rörande sin förmälning.

Dessa skuggsidor upptäckas vid granskningen, men erbjuda sig ej
sjelfmant under åhörandet. Man förbiser lätt de svagare partierna för
de qgvickare och underhållande, hvarpå operan är så rik. MHäribland
nämna vi Katarinas visa i första akten, utmärkt genom behag och ori-
ginalitet, och som har ett effektfullt ackompanjemang af manskören. I
detta nummer förekommer ock en zigenarkör, som är af mycken drastisk
verkan. Duetten, som utgör början af finalen i samma akt, är graciös,
och sjelfva finalen anse vi för det måhända bäst arbetade och intressan-
taste i operan. Här förekommer en vacker kör i katolsk kyrkostil af
de till munkar förklädda falskmyntarne, hvilken sedan vidare utvecklas
genom varierande instrumentation och solostämmornas deltagande, till
en del i lätt figurerad stil. Uti 2:dra akten (vid festen hos grefve Campo
Mayor) utmärker sig ensemblenumret med. den briljanta tvåstämmiga
boleron och Katarinas bravurvariationer, hvari hon på ett högst komiskt
sätt afsnäser den bekymrade älskaren. Afven finalen i denna akt är väl
genomförd och erbjuder täcka melodier. Deremot innehålla de båda
duetterna temligen klena motiv, helst den första, hvari valslusten tycks
ha fått nog mycken makt med författaren. Uti sista akten nämna vi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:32:00 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/urdagkron/1888/0819.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free