Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9—10 - Från Parkett, af Gasparone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
815
lunda obetydande roll. Dessutom ha redan der förekommmit långa diskus-
sioner om utsträckningen af barnens skyldighet att lyda. I andra akten fort-
sätter sonen sin upprörande, gudlösa. vandel genom att ej gå i julottan och
i stället ligga inemot kl. 12 på f. m. och dricka kaffet på sängen samt se-
dan inför modern och en ung flicka hålla långa, men temligen ytliga ut-
läggningar öfver hvarjehanda abstrakta, radikala texter, önska att luften
måtte komma att sjuda af vilda, omogna idéer, som skulle verka väckande.
Han varnas och ombedes att visa undfallenhet samt att besinna, att hvad
som för honom är frisk luft kan för de gamla vara korsdrag. Tyvärr råkar
fadern få höra ett och annat ord och nu blir det rakt etterbefängdt; båda-
deras sinnen komma i häftig svallning med ty åtföljande långa deklama-
tioner, och när fadern får höra att sonen ej vill ta licentiaten, utan —
o sjufaldt ve! — bli tidningsskrifvare, håller den kära julefriden på att
ohjelpligt förintas. Ett med sjelfva pjesen föga sammanhängande motiv
om en inringad björn, som för julfridens skull författaren låter lefva öfver
till fjerdedagen, tillgriper sonen i förhoppning att det skulle vara lika effek-
tivt medel som gamla mormor och julsagan i första akten, men det förslår
inte alls. Konflikterna voro alldeles för skyhögt upptornade, och man satt
hvart ögonblick i orolig väntan på den afgörande explosionen. Unga herrn hade
innan dessa stora scener emellertid passat på att förklara sig för en ung flicka,
som han påstås ha länge svärmat för, ehuru han i första akten och äfven
i början af den andra visade henne en ganska stor kallsinnighet. Nu finner
auktor intet geschwindtare och verksammare medel att återföra frid och en-
drägt, än att skicka sonen och den unga flickan, som lofvat följa den unga
publicistadepten i nöd och lust, ut på en skridskofärd, hvarunder han stop-
par åtminstone kandidaten, då han sökte rädda en pojke från att drunkna
— jag mins inte riktigt om flickan fick följa med — ner i en vak. En
pojke kommer hem till de gamla och berättar olyckshändelsen ; men gubben
ger sig ändå ganska rundlig tid att ta fram konjaksbuteljen för att veder-
kvicka sonen med en extra konjak och säga till om en häst samt helt om-
ständligt utfråga pojken. Under tiden har dock förf. låtit styra om det
vederbörliga upplockandet ur vaken utan. egentliga sviter. Faderns och so-
nens hjertan mjukna upp och efter litet prut och motsträfvighet från faderns
sida förlikar han sig med den hemska tanken på sonens framtida skrifveri
och ger honom tillstånd att egna sig åt det synnerligen afundsvärda för-
fattareyrket. Disharmonien mellan de förut så oförenliga grundåskådnin-
garna är helt lusteligen och gladeligen bilagd — tills härnäst.
Såsom redan af denna redogörelse torde framgå, har
förf. med temligen lätt hand gått öfver fordringen på en icke
alltför ytlig, utan logisk och naturlig utveckling af hand-
ling och karaktärer, och synas dessa hänsyn fått stå tillbaka
för hvad som kunde väntas behagligare tilltala den föga for-
dringsfulla publiken. Dertill var stycket allt betydligt lång-
draget. Men vid sidan af dessa brister och olägenheter funnos
dock hvariehanda sympatiska egenskaper. Det var först och
främst den naturliga dialogen, något som oftast utmärker förf.,
vidare den goda familjeinteriören och hemprägeln i första ak-
ten, äfvensom de välgjorda teckningarna af fadern och hans
hustru. Och likaledes bör man hålla förf. räkning dels för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
