Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JG
dant kom sättande nedifrån köket likt en stormvind. Da-
niel log för sig sjelf ät hennes ångest; han fattade spegel-
ramen, tog snöret i andra handen cl när värdinnan i sin
väldighet visade sig i dörren, yttrade han i likgiltig ton
till Steijntje: plocka upp bitarne», i det han genom sin
hållning lätsade, som om han sjelf hade slagit sönder spe-
geln. Der på tog hän utan dare en bok och började att
läsa, medan den skuldmedvetna stum lade sig på knä och
plockade upp skärfvorna. Hopsamlande dem alert förkläde
stod hon slutligen upp och i det hon förlägen trädde när-
mare hviskade hon sakta: »tack, gode herrn.> Vid det
hon aflägsnade sig var hon djupare öfvertygad än någonsin,
att hennes herre var för god för att hafva varit med när
krutet fans upp.
Men, ack, på de sötaste fåglar lurar höken! På Groene-
wegens gator strök vid denna tid en sprättig narr, som för
sitt oregelbundna lif af rådlösa föräldrar förvisats till denna
stilla plats; denne slyngel hade en hal tunga för oerfarna
flickor. Denne herre Stroke bittida och sent förbi butiken,
hyarvid hans slöa ögon lyste af en obehaglig eld, när Steijn-
tje mellan de svängande borstarne Stack fram sitt vackra
ansigte, hvars svarta tittgluggar blickade på den elegante
sprätten, halft förlägna, halft smickrade: En afton, när hon
med sin korg på armen passerade en folktom del af gatan,
smög sig vår junker fram till henne, tryckte hastigt sina
läppar mot hennes kind och sökte att lägga sin arm om
hennes lif. Flickan vardt bestört och slet sig lös, men för-
föraren släppte icke efter; han följde henne hviskande med
denna hesa ton full af ud lidelse, hvilken han hade
att tacka för så många segrar. Allt fortare skyndade flickan
framåt, orolig och förvitkad. Ater sökte han fatta henne
om lifvet, då oförmodadt en annan bred hand lade sig på
hans skuldra.
Ursinnig öfver att man störde honom, vände han sig
hastigt om och stod ansigte mot ansigte med Daniel.
»Låt flickan vara i fred, min herre», ljöd det emot
nom
»Hvem befaller mig det?»
»Jag. » i
»Med hvilken rätt, om jag får fråga.»
»Med den rätt, som hvarje hederlig man eger, att
att hindra ett bofstr cck) »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
