Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11—12 - Herr Daniel af J. H. Hooijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SR
916
lyfte den fina ovalen af sitt lilla zigenarhufvud mot honom,
med de röda läpparne fast slutna, och uppslående sina
svarta, sammetsfransade ögon, uppfångade hans önskningar,
så kunde man tagit henne för en dam, som klädt ut sig
till piga. Också hyste hon en omedveten åtrå efter bild-
ning och sökte alltid att uttrycka sig i valda ordalag.
När Daniel en vintermorgon frågade henne, om hon
tyckte om att åka skridskor, svarade Steijntje allvarsamt:
»nej, det är jag ingen vän af.> Som man finner hade flickan
en medfödd fallenhet för att uttrycka sig väl. »Min mo-
ster kom i går», sade hon, rörande i kakelugnen. »Månn
tro det», sade Daniel; upphörande med sitt bestyr med eld-
brasan tillade hon derpå något stammande och förlägen:
»herrn har säkert icke äran att känna min moster?» Daniel
måste vända sig mot fönstret, innan han vågade att tillstå
sin obekantskap med henne. Hon förstod äfven att väl
anbringa ordspråk; hon fätade in dem i sitt tal, hvarvid
hon visade en originel begåfning när hon efter godtfinnande
närmare bestämde deras betydelse. När hon förkunnade
Daniels lof och prisade hans godhet mot dem som stodo
under honom, så visste hon ej att gifva honom något högre
beröm än att med hänförelsens kraft försäkra, att han icke
var med då krutet fans upp. Dessutom hade hon sinne för
musikalisk rytm. Spelades ett stycke på pianot medan hon
dammade 1 nästa rum, vipps satte flickan händerna i sidan
och tog sig en sväng på golfvet, medan det svarta hufvudet
nickade takten. Ensam — och det må ursäktas det unga
blodet — var hon en smula fåfäng öfver sitt vackra näbb.
Ingenting dammade hon så omsorgsfullt som spegeln. Det
hängde nemligen en liten rund spegel i Daniels kammare,
ehuru placerad något för högt upp, så att hon måste sträcka
på sig för att nå upp till honom. Och nu hände det en
gång, att Daniel vid hemkomsten fann adjutanten i farten
med att taga ned spegeln från väggen. Damviskan och
sopskyffeln hade hon slängt på golfvet och mellan dem stod
nu Steijntje djupt försjunken i sitt eget åskådande. Daniel,
som kom in på tåspetsarne, såg den finhylta nacken, som
behagsjukt vred sig fram och tillbaka. Nu blef hon honom
varse och i sin stora förvirring lät hon jungfru Görtz” egen-
dom glida ur händerna så att spegeln klingande nedföll på
ett stolstyre och sprang i tusen bitar. Flickan, blodröd i
ansigtet, började darra i hela kroppen, när hennes kommen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
