Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ur det mondaina Stockholmslifvet af Daniel Fallström. I. En underlig julhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
»Vilhelm då . . .!»
Han slog plötsligt, nästan konvulsiviskt armarna om
min hals och brast i hejdlös, förtviflad gråt. Han grät så
hela kroppen skälfde.
Jag mera bar än ledde honom in i hans rum och lade
honom varligt på soffan, baddade hans tinningar med is-
vatten och hälde några droppar konjak mellan hans läp-
par. Han bibehöll ännu sitt sinnesfrånvarande uttryck.
Jag ämnade just ringa på betjenten för att be denne
hämta en läkare, då min väns röst kallade mig tillbaka.
Han tog min hand och hviskade:
»Det går öfver. . . var inte rädd .. . det går öfver!»
Och så efter en stund:
»Låt oss vara ensamma. . . de ha ju gått de der
andra?»
Jag nickade.
Han reste sig upp i soffan och tog sig hårdt om huf-
vudet.
I det svaga ljusskenet från lampan på skrifbordet
föreföll det mig som hade han åldrats på dessa korta mi-
nuter; kallsvetten hade klibbat fast håret vid tinningarna,
pannan hade fått djupa rynkor, hyn var nästan gulblek,
ögonen omgifna af mörka ringar.
»Stackars vän!»
Han såg upp mot mig med ett leende af oändligt
svårmod — ett leende, som jag aldrig glömmer.
»Ja, jag är mera beklagansvärd, än du tror.»
Rösten hade återfått sin stadga, men blicken var ännu
liksom död.
Han satt orörlig en lång, lång stund, som sökte han
samla sina tankar.
Så reste han sig långsamt, liksom bekämpade han en
inre smärta, gick fram till skrifbordet, satte sig i den hög-
karmade länstolen och stirrade bort mot qvinnoporträttet,
som höjde sig på sitt bronsställ liksom en ung, segrande
gudinna.
»Ja, min vän, det är en sorglig historia, min.»
Och så helt oförberedt började han, tillbakalutad i
länstolen, med ögonen fästade på porträttet:
»Då jag försvann, utan att säga mina vänner farväl,
utan att ta afsked af någon, reste jag hals öfver hufvud
till en privat vårdanstalt för sinnessjuka.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
