Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ur det mondaina Stockholmslifvet af Daniel Fallström. I. En underlig julhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
fadda matsedeln — han går lugn och nöjd att bjuda lik-
maskarna till förintelsens härligå supé — — Mina her-
rar, den trettondes skal — min skål! Och nu — dric-
ken, lefven, njuten och sömnen med den tanken att verlden
är skön — det är först i morgon Z skolen dö!»
Han tömde sitt glas och satte det sä hardt ifrån sig,
att foten sprang med ett klirrande ljud.
Supén var slut.
Vilhelm Hjorts gäster reste sig långsamt och bull-
rande från bordet. Men Bomanskan hade somnat, sof så
hon snarkade med det gråa hufvudet, från hvilket halsdu-
ken glidit ned, tungt hvilande på armarna, utbredda på
bordet midt ibland förödelsens styggelse.
Ändtligen!
De hade gått allesamman. Vi hade öppnat fönsterna
åt Humlegården, nu dränkt i rogifvande mörker och tyst-
nad, och den friska nattluften strömmade in, fylde de
qvafva, heta salongerna, sölade af smuts, vin och mat och
bärande afskyvärda spår efter den julnattsorgie, man der
firat.
Värst såg det ut i matsalen. Granen, nyss så ståtlig
och pyntad, låg kullvräkt med slokande grenar, utplundrad,
söndertrasad, beröfvad hvarje minsta spår af sin glans.
Golfvet var betäckt af sönderslaget glas och porslin, hop-
skrynklade serveter, tömda buteljer. Här låg en stol —
en präktig högkarmad ekstol med afbrutet ben, der hängde
en krossad lampett af brons — en drucken karl, som känt
benen vackla under sig, hade fattat tag i den och så —
krasch !
Jag har sällan känt mig så upprörd, som när jag efter
festens slut stod i denna sköflade sal ensam med min vän.
Jag kunde inte låta bli att ge luft åt min harm.
»Du måtte ha varit galen . . . galen, Ville!»
Han såg på mig slött, alldeles sinnesfrånvarande.
»Vilhelm !»
Han svarade
ansträngning han
sjelf. _
Jag började
icke strax; det var med en stor själs-
syntes ett ögonblick återkomma till sig
frukta det värsta — denna vansinniga
nyck, hela hans beteende, talet för den trettonde... allt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
