Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Budskap från Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
som jag antog förra gingen, men vis à vis en så ung sångare
kan jag ej antaga annat än möjligheten att befria rösten från denna
sordin, samt vidga den specielt mot höjden, hvars dåliga be-
skaffenhet förstörde jord-balladen. Föredraget var temligen kor-
rekt men ej nog karakteristiskt, spelet var öfverlägset företrädarne,
hvilket dock ej vill säga så särdeles mycket, som man vet.
Mot hr Bruns röst klang vår aktade gamle operaveteran *
hr Ohlsons röst riktigt ljufligt, hr O. var nu som förr en särde-
les karakteristisk Wagner. Så ock fru Strandbergs Martha. Man
ser häraf att det estetiska värdet af en framställning uteslutande
beror på qvaliteten, ty hur många takter ha hr Ohlson och fru
Strandberg att komma med i denna opera ? Ty värr högst få !
Och hr Brun? Tyvärr högst många!
Uppsättningen af operan är välkänd. Dock kan det ifråga-
sättas om ej prologen skulle vinna i intresse genom arrangerande
af vexlande englatablåer, hvilket väl ej vore så svårt att få till
stånd. Vid det jublande slutet brukar å teatrar i utlandet stjern-
himlen öppna sig och hela firmamentet upplysas af bedjande engla-
skaror. Kunde man ej här hos oss adjungera englarne ur Gou-
nods Faust, sista akten?
Hr Willman, som var en lika’excellent scenisk intendent
som till slut mindre excellent teaterchef, har äran af denna
opera, främst korist-lifvet i akt I. Detta var dock ännu lifligare
i hans tid, endast den blå och den gröna flickan kilade in och
ut lika flitigt nu som förr, två små kyrkråttor lika. Fonddeko-
rationen är här verkligen så vacker att när hr Brun sjunger om
hur solen går ned i vågen det är rätt kuriöst att se honom sitta
och stirra på en grå slottsvägg och ej på »solen» och »vågen».
Man får lof att göra något för sitt anseende som »utmärkt skå-
despelare», särdeles när det ej är klyftigare än det der.
I fjerde akten torde det vara rådligast att ej släppa ned
ridån förrän kort före sång-ackordet. Annars vill en del men-
skor klappa i sina händer, andra åter missunna dem det, hyss-
jande, andra råka på det viset ur »stämning» och bli vreda o. s. v.
Faust och Helena böra ju också försvinna »i dimmor». Hvarför
få de nu icke det? Kan man icke engagera Tannhäuser–––-
dimmorna? Intet, som kan förhöja den poetiska effekten, bör för-
summas.
I femte akten d. v. s. epilogen skall det regna »hvita rosor»
öfver den döende Faust. De böra vara litet större, nu sågo de
ut som hvita papperslappar, hvilket bragte en och annan på den
* Som man vet nu med döden afgången. .Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
