Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - »Grefvinnan Zoe»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lOi
Hon skref vidare, utan att märka det.
»Och då man som jag gift sig utan tycke, har man
också endast sig sjelf att skylla. Jag tog Gustaf med öppna
ögon för hans ålder, hans fel och svagheter; jag ville göra
ett briljant, ett lysande parti, och jag gjorde det. Men var
det egentligen jag? — var det inte snarare min mor, mina
bröder, mina systrar — hela min slägt, som önskade det så
lifligt, att jag gaf efter. Du vet mycket väl, att den förmö-
genhet, min far efterlemnade, egentligen var ganska obetydlig.
Vårt hus kostade stora pengar; min mor ville representera,
mina bröder hade egnat sig åt den militära banan, och
flickornas evigt nya toaletter kostade. En skall ju dö för
folket, och jag blef offret. Jag kan vara glad, att Gustaf är
den han är. Han kunde ha varit en man, som begärt mer,
än jag kunnat gifva. I stället ger han allt, utan att begära
någonting.
»Och hur finkänsligt omtänksam är han icke!
»Första aftonen vi voro i vårt hem efter bröllopet, kom
han in till mig i min salong.
»Mitt kära barn», sade han till mig, »du är nu min egen
lilla hustru, det är jag, som skall vaka öfver din framtid, och
för att du skall känna dig trygg och säker, måste du ett ögon-
blick tillåta mig att tala om affärer. Det är snart gjordt,»
tilläde han med ett skälmaktigt leende.
Han slog sig ned bredvid mig i soffan och lemnade mig
ett papper, försedt med sigill och underskrifter.
»Detta är mitt testamente», fortsatte han; »jag har deri
insatt dig till min universalarfvinge ; allt tillhör dig efter min
död; jag är ju redan gammal, och man vet inte, hvad som
kan inträffa.»
Jag kunde icke tacka med ord, men jag kände, hur mina
ögon fyldes af tårar.
»Hvad du är god, min vän», vai- allt hvad jag kunde
svara.
»God! — det är endast ett skyldigt förtroende man och
hustru emellan. Det är endast för att du skall kunna känna
dig så mycket mera trygg, för att du riktigt skall veta, att
att detta är ditt hem från nu och allt framgent.»
Och han böjde sig ned öfver mig och kysste min panna.
»Välkommen till Räflinge och blif lycklig, c/iérteb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
